Snälla, inte en enda kommentar till om att "Slappna av"!

Jag tror faktiskt att de flesta helt har missförstått hela den där "slappna-av-grejen".

Min teori är lite så här:
Jag får nog erkänna att jag också varit en av dem som tänkt den tanken någon gång. Att stress osv kan påverka så att kroppen liksom låser sig. Precis som när mensen blir fucked up när man är för stressad. Så då är det bra att "slappna av".

MEN - med det sagt, så är det ju inte så att man på ett medveten plan liksom bara kan "slappna av" så faller allt på plats och man blir gravid. Folk verkar tro att man kan styra det med sin medvetenhet. Det tror inte jag alls på. Det kan man inte så klart. Däremot kanske det ligger något i teorin "slappna av" rent kroppsligt. Att om kroppen är mindre stressad och om kroppen "slappnar av" liksom. Men det kan man inte styra själv. Det vore lika dumt att be någon styra sin egna matsmältning, eller ändra takten på sina hjärtslag....

Lite så tänker jag. Ursäkta om det blev fel nu, eller lite vid sidan om diskussionen - och jag vill verkligen inte vara en sån som la en dum kommentar.... Jag bara funderade vidare på VARFÖR så många säger att man "bara ska slappna av". Jag tror de missuppfattar och blandar ihop medvetet och omedvetet, sånt man kan styra och sånt man inte kan styra (hur gärna man än skulle vilja). Nåja - oavsett så är det en dum kommentar som de kunde behålla för sig själva. Sådeså...

Ankan: finns ingen infertilitetsdiagnos som heter "låsning".  Fysisk stress som undervikt,bantning,fetma,sjukdom,extrem fysisk aktivitet,hårdträning och liknande kan ge utebliven äl och därmed utebliven mens,men det märks ju! Problemet blir ju uppenbart s.a.s! Men när folk säger "slappna av" menar de inget sånt utan att man ska "sluta tänka","inte vilja så mycket","inte längta så mycket" eller dumkommentaren "inte ens försöka" eller bottennappet "ge upp" (vilket faktiskt i praktiken innebär att börja använda p-medel!) Garanterat inget av det orsakar infertilitet! Och det är ju det som vi reagerar på vi som blir så arga på denna myt! Har man äl och bra spermier kan man längta ihjäl sig efter barn och ändå bli gravid,man blir definitivt inte infertil. De allra flesta som försöker,planerar och längtar blir ju faktiskt gravida-och resten har nåt fel. Och det felet avhjälps ALDRIG genom att försöka ändra på sitt psyke.

Jag skakade faktiskt bara på huvudet... Jag har blivit så van att folk vräker ur sig det ena och det andra. Den här personen bad sedan om ursäkt. 

Du har helt rätt. Förstår verkligen frustrationen över kommentarerna! Det är ju fysiskt och psykiskt omöjligt att "inte vilja så mycket" eller "sluta tänka"..... =) Jag tror inte folk riktigt tänker,de bara slänger ur sig någon som passar. Eller som de TROR passar rättare sagt. Tråkigt.

Tack. Ja, den typen av kommentarer är märkliga. Jag tror inte vederbörande riktigt fattade vad h*n sa. Jag la kommentaren direkt i mitt inre fack för "korkad skit som jag inte behöver tänka på".... Men visst, den är dum som bara attan.

Jag tror att folk i allmänhet blir väldigt osäkra på hur de ska hantera er situation. Det finns egentligen ingenting bra att säga och det är svårt att förstå. Eller, nej egentligen inte. Vi som har barn vet ju att det är det käraste vi har. Men jag tror att folk egentligen inte menar illa, de är bara så himla osäkra på vad de ska säga och då kläcker de ur sig helt galna kommentarer! Själv skulle jag inte heller veta vad jag skulle säga till någon som börjar berätta om sin barnlöshet. Det löser sig säkert? Ni får fortsätta kämpa? Jag beklagar? Ingen aning, därför håler jag käft men kanske då uppfattas som kall eller att jag inte bryr mig.

Jag var en av dom som hatade "slappna av" men börjar inse nu att det kanske ligger någonting i det. Efter FYRA års försök med första blev jag gravid som först när en nära vän gick bort och jag hade fullt upp med begravning mm så struntade i bebisförsöken den månaden.

Efter 4½ försök till syskon och läkare som säger att jag ska ge upp, så blev jag gravid först nu efter en långresa under sommaren. Uppbokad varenda dag, hade varit stressad som få då jag visste att jag skulle komma hem till ovisshet om att bli av med jobbet, en svårt demenssjuk mamma som behövde komma i vård mm. Men nu kopplade jag bort precis ALLT. Jag till och med slutade ta alla preparat såsom pergotime (vilket jag för övrigt inte överhuvudtaget har ägglossning utan). Slutade med diverse salvor mm.
Så testade jag plus kort efter semestern och är nu snart i mitten på graviditeten. 1 på miljonen som läkarna nu kallar det istället.

Jag tror att man måste lära sig att lyssna utan att komma med "goda råd". Om någon frågar efter ett råd så ska man så klart säga sitt råd, men om någon säger "det är så jobbigt att vi inte blir med barn" så behöver man inte komma med en praktisk lösning. Personen vill troligen bara ha tröst eller stöd, om du inte är en fertlitetsdoktor. Så vad man kan göra då är lyssna, säga saker som "det låter jättejobbigt för er", ställa flera frågor om man vill som "hur länge har ni försökt" och liknande.

Är man ofrivilligt barnlös och varit i kontakt  med läkare, så har man nog de tips och råd man behöver, från läkare, men kan behöva stöd för att det är jobbigt känslomässigt

"Jag beklagar","det måste vara jättejobbigt för er","det måste inneburit mycket läkarbesök och behandlingar och sånt","har ni tittat på några alternativa sätt att få barn"-såna kommentarer skulle sitta betydligt bättre än total tystnad eller " nu är det väl dags lämna det där och ge upp" som en släkting vräkte ur sig när h*n tyckte jag sörjde vårt missfall för länge! Små,enkla,empatiska kommentarer-är det jättesvårt få ur sig? Behöver inte vara mer,absolut inga råd-man vet allt värt att veta när man kämpat i åratal! och sen bara lyssnar man och jag berättar så lite eller så mycket som jag vill.

När någon säger att jag måste "slappna av" för att bli med barn brukar jag fråga hur det kan födas några barn i krigsdrabbade länder, att leva med konstant rädsla för att få en bomb i nyllet borde göra kvinnorna hyfsat "o-avslappnade", ett idiotsäkert preventivmedel kan tyckas..