Hur känner ni inför klimakteriet? Har ni hunnit få de barn ni önskar?

Jag kände som du, men vuxna barn. Har efter mina 2 alltid känr att jag inte är färdig med barn. I en ny relation och mycket stabilt liv, är vi nu i en äggdonations process. Misslyckat första, ruvar just nu, men känns ej som det tagit... Vi har 4 till i frysen! Kram

Hej!
Jag känner  som du. Jag har fått två barn efter 40 - första när jag skulle fylla 41 och det andra när jag skulle fylla 45 - men har haft många missfall, varav två efter 45.Har haft sån ångest över övergångsåldern och när jag på bara några veckor (48 år) helt plötsligt kom in i dessa problem, rasade min värld fullständigt. Kände mig helt förtorkad, ont vid sex, arg hela tiden, vallningar, vaknade på nätterna med panikkänsla och fick sömnstörningar och jag var helt förkrossad av att inte mer kunna ge liv. Jag blev skitosams med min arga kärring till läkare som bara var spydig och sa att "då får du väl operera bort din livmoder då"! Detta i samband med att jag bara måddde bar halva tiden på östrogen.

Stor del av min tid då detta hände förra året gick åt att börja katagorisera kvinnor efter FÖRE och EFTER. Det var helt sjukt! Jag var som besatt och mådde så dåligt och ingen hade man att prata med för man skämdes så att ej längre vara riktig kvinna. Jag är en hyfsat stilig kvinna och har aldrig problem att säga min ålder, men med detta var det så skambelagt att jag stod nästintill ensam.

Efter några månader slutatde jag med östrogen och tänkte att jag skulle byta läkare och hamnade hos en helt underbar äldre man som fick mig på andra tankar. Dels blev jag skitglad för jag hade börjat få ägglossning igen och jag kände mig fortfarande med i leken, men dels för att han belyste det här med klimakteriet på ett annat sätt. Jag kan inte indentifiera mig med att det skulle vara så härligt att få komma in i ny ålder, slippa mens å annat trams å att man mognar - och läkaren ansåg att det var underligt varför det är så tabu att ta östrogen om man mår jättedåligt, men när det gäller andra kroppsliga problem tar man genast ett piller. han hade ett annat tänk och det hjälpte mig.

Jag känner fortfarande en enorm sorg över att inte kunna få flera barn, men man kan inte vädra detta bland folk för ingen förstår. Jag har fått en del skit för att jag är en gammal mamma och givetvis kan jag inte tala öppen om min längtan att åter få bära ett barn. Jag kollar nästan dagligen om jag kanske har ägglossning, för jag hoppas å hoppas i min skam att åter bli mamma... Stor kram till dig!

Tack för era svar! Det är så skönt att veta att det finns andra där ute som har samma känslor och tankar. Det hjälper mig att både glädjas åt mitt enda barn och att acceptera - utan att döma - min egen längtan efter ett till (som kommer att förbli just en längtan). Jag är så oerhört lyckligt lottad.

Jag startade den här tråden i höstas när min mens för första gången i mitt liv var fyra veckor försenad. Nu har det hänt igen. Jag var hos vårdcentralen för att ta andra blodprover så då passade jag på att göra ett gravtest. Inte för att jag för ett ögonblick trodde att jag var gravid, men ändå... Nej, jag var inte gravid. Det är nu 60 dagar sedan mens och jag kommer inte att få ett syskon till vårt underbara barn. Aldrig någonsin. Jag känner mig så svart och tom inombords och tänker på hur KORKAD jag var som inte fick barn tidigare i livet - varför, varför träffade jag inte min man tidigare!? Det är som om jag lever i två universum: ett där jag är överlyckligt över min man och mitt barn, ett annat där jag har ena foten i graven och allt är svart, sorgligt och hemskt.

Hur tar man sig igenom sorg och längtan? Klingar den av efterhand? Vi har försökt få syskon i 2½ år, men kanske var jag i klimakteriet hela tiden, eftersom det inte gick?

Finns det någon därute som har kommit längre i sin sorgeprocess än jag och som kanske har kloka tankar att dela med sig av? (Mer än att glädjas åt det jag har för det förstår jag ju logiskt, men min känslor är någon annanstans).

Förlåt om jag verkar otacksam över allt fint jag har. Jag vill verkligen inte göra någon annan ledsen.

Nej...jag kom in i för tidigt klimakterie som 13 åring...

livetsmitt, vad jag känner igen mig, jag försöker som en galning att få syskon, har inte gett upp än men måste inse att det börjar bli dags. Blir 44 till sommaren och efter ett missfall för ett år sedan har inget hänt. Träffade också min partner sent i livet, han har barn sedan tidigare så han är nöjd men jag vill så gärna få en liten till. Vi försöker lite hemma men det är jag som kämpar och lider. Har faktiskt bokat in en tid hos en kurator som jag hoppas ska hjälpa mig lite. Jag gråter alldeles för ofta och för mycket, Jag vill ju glädjas åt det jag har och inte låta detta ta överhanden.

Lycka till!

Hej LinneaSvea
När det är dags att ge upp vet man bara själv... Jag hade den ofattbara turen att bli spontant gravid när jag var 44 år och 11 månader och födde sedan vårt barn när jag var 45 och ½ år. Eftersom jag verkade vara ovanligt fertil för min ålder försökte vi få syskon under 2011-2012-en bit in på 2013. Jag trodde verkligen att det skulle gå under första året.

Nu känns det som om jag själv har klantat till det (till saken hör att jag gjorde en abort när jag var 42 som jag nu ångrar, även om det då var "rätt" trodde jag).

Jag vill inte heller att denna sorg ska ta över mitt liv. Jag har träffat en präst i år vid flera tillfällen i år och pratat om åldrande, klimakteriet, sekundär barnlöshet. Hon är väldigt bra (kvinna,55+) och jag är glad att jag har fått den möjligheten. Under januari, februari och delar av mars mådde jag också bra och kunde fokusera på min lycka att ha ett barn och en underbar make. Men så började mensen strula igen (nu är det drygt 60 dagar sedan jag hade senaste mensen) och varje gång det händer är det som att jag tappar fotfästet litet grand. En del av mig fantiserar om att det har hänt ett mirakel och att jag är gravid (typ Hollywoodskådespelerskan Laura Linney fick ett barn när hon var 49 och det finns kvinnor här och var innan fertilitetsbehandlingarnas tid som faktiskt har fått barn så sent - bara det att jag verkar inte vara en sådan kvinna). En annan del av mig blir arg och ledsen över att mina äggstockar är på upphällningen. Då tänker jag att det vore lika bra att mensen upphör helt så att jag slipper dessa känslostormar kring syskonlängtan (som inte blir bättre av de hormonstormar som förmodligen pågår i min kropp pga. klimakteriet).

Men så vissa dagar, som i dag, känner jag mig så lycklig över min man och mitt barn att jag inte har tänkt på att jag inte är fertil längre och då tror jag nu äntligen börjar jag komma igenom sorgen... Och så några timmar senare kan jag vara helt förkrossad igen.

Prästen sade till mig att sorgearbete är att man är just i sorgen, lever sig igenom den. Det är väl det jag gör, antar jag. Men den får bara inte överskugga den lycka som finns i mitt liv, tänker jag.

Jag är i samma sits och fy vad jobbigt det är. Varför, varför "skaffade" man inte fler barn när man var yngre och fertilare? När jag fyllde 40 tyckte jag att jag var för gammal för fler barn (nu tycker jag inte 40 är någon ålder alls för att få barn, har just fyllt 45 och känner mig helt redo för en liten till) och dessutom var min yngsta då 3 år så det kändes inte så svårt att släppa allt vad barnplaner hette. Tog upp tråden igen några år senare när jag fick panik över hur fort barnen blev stora och känner att jag prioriterat fel i livet när jag försökt få ihop pusslet med jobb och allt annat, samtidigt som barnen är det bästa som finns och det som ju betyder absolut mest. Ångest.

Jag bara tänker att så som du lider, livetsmitt, varför gör du inte ett äggdonationsförsök? Har för mig att du skrivit något om medicinska risker tidigare, men är du verkligen säker på att det inte skulle gå att lösa? Hör t ex med Ava Riga, som brukar komma till Sthlm en gång i månaden för att svara på frågor. Det låter i mina öron som att din längtan är så intensiv och jag känner så väl igen mig. Vi har börjat överväga ÄD, men är inte helt framme ännu, men ser det ändå som en möjlighet numera, vilket är lite avstressande. Kram.

Hej igen
Under min graviditet fick jag tidigt problem med högt blodtryck och sedan fick jag havandeskapsförgiftning. Jag måste, nästan fyra år senare, medicinera mitt höga blodtryck. Ofta går det tillbaka efter graviditeten men så blev det inte för mig. Äggdonation i sig ökar risken för havandeskapsförgiftning så det är orsaken till att jag inte har vågat mig på det, jag har liksom redan en risk i mig själv därutöver. Nu fyller jag snart 49 så nu är jag ändå för gammal för äggdonation. Tiden går fort så jag försöker njuta varje dag av vår 3½åring (och hålla mig i trim så att hen inte ska "lida" över att jag är gammal, min man är dock yngre).

Jag tänker att om det hade varit meningen att jag skulle få ett barn till skulle det ha skett spontant efter 45. Jag har en god vän som fick barn, spontant gravid, vid 47. Men det är nog inte meningen helt enkelt.

Ok, självklart gör du det som känns rätt för dig!! Skulle du ändra dig gör de äd i Riga t o m 49.

DHEA har inte hjälpt er nåt alls? :/ 

Hej
Jag åt DHEA andra hälften av förra året. Kanske har jag haft något tidigt missfall under 2012 och 2013, det vet jag inte. Men i morgon fyller jag 49 så jag är nog helt enkelt för gammal, tror inte jag har några ägg kvar. Min mens är dessutom helstrulig.

Tills jag var 45 hade jag lätt för att bli gravid (och behålla barnet vad det verkade) och också superregelbunden mens. Jag åt inte DHEA eller något annat då, men jag hade en "sund" livsstil, tränade lagom mycket och åt vettigt. Men framför allt hade jag nog goda gener och enormt mycket tur.

DHEA hjälper säkert många, men till slut är man nog för gammal, biologiskt alltså. Och visst finns det kvinnor som blir spontant gravida (dessutom utan att äta DHEA eller något annat) och föder levande barn efter 45, min kompis är ett exempelt på det, och jag känner flera (inklusive mig själv) som detta har hänt för precis innan eller när man är 45. Men för min del verkade det som om min fertilitet tvärdog efter jag födde mitt barn då jag var 45½ år. Jag har också läst i boken "Hej klimakteriet" (rolig bok som jag varmt rekommenderar) att det finns kvinnor som får barn sent och sedan kommer direkt in i klimakteriet. Så här i efterhand tror jag att det var det som hände mig. Min mens började strula när den kom tillbaka efter amningen och nu, när jag nästan är 49, har den just hoppat över två cykler - den är som bortblåst. Men annars har jag inga klimakteriebesvär. Det är väl mer sorgen över min egen klantighet; aborten jag gjorde när jag var 42 (det verkade "rätt" då), men det har jag "sonat" under alla år av fruktlösa syskonförsök. Åtminstone har jag blivit en avsevärt ödmjukare människa än jag var innan syskonförsöken. Förhoppningsvis en klokare mamma också.

Ok. Jag har precis börjat med DHEA i förhoppning att det ska höja amh värdet. 

Jag gjorde en abort när jag var 18, undrar om jag kanske också gick därifrån till klimakteriet? 
Försökt sedan jag var 20 att bli gravid, och fick när jag var 24 veta att jag är i ett förstadie till klimakteriet. Nu är jag 26 och inget händer, ivf misslyckas. Så jag tänkte prova DHEA, men det verkar så random för om det fungerar eller inte...

Serum Aten har ålder 50 för ÄD. Så det finns tid att uppfylla önskningar. Jag håller på för fullt. Har misslyckade försök bakom mig, men efter en hystereoskopi så tycks anledningen varit ärrbildningar. De borta nu, nu väntar jag på min mens sedan början en nu omgång som vi hoppas ska ge oss sladdisar!

Hej! Har skickat dig ett meddelande! Läs gärna :)!

Hej!

Jag o min partner träffades sent i livet, o nu när vi vill ha barn kan vi inte få detta... Vi har inte några barn i tidigare förhållanden så livet känns väldigt tomt o hårt just nu...  Jag är snart 42 o min kille snart 44...
Slutade med p piller i Mars-April o sedan dess har jag bara fått tillbaka min mens i April.
Mitt FSH värde är för högt så läkaren rådde oss att ta kontakt med privata kliniker, men han trodde inte de skulle hjälpa oss...
De vi har i vår närhet har ännu semester men vi har mailat dem.
Vi är helt nya i detta med olika metoder o kan inte ngt, har fullt upp med att googla fram vad läkaren skrev i journalen som vi beställt...
Hur har ni gått till väga o vad betyder DHEÀ??
Skönt att ni finns där ute, ta hand om er!

Hej Ängsliga! Ser att du skrev detta i augusti så något sent svar...förhoppningsvis har du redan fått svar ang DHEA. Om inte; det är ett kosttillskott, se t ex http://www.vitanatural.net/sv/dhea-natrol-25-mg-300-tabletter-650.html Jag tror att det finns i olika styrkor, googla på olika webbutiker som säljer kosttillskott.

Jag är 44 och drog igång äggdonation i somras. Vi kom fram till, att om vi inte försöker så kommer vi ångra oss....bandet går liksom inte att backa...

Lycka till!

Vad händer när man kommer i detta. Bajsar man ut sitt ruttnade ägg?

Att va gravid verkar hemskt så om man ska ha barn får fet bli surrogat