Mintast skrev 2013-10-13 16:10:08 följande:
Hej! Jag håller på och fyller 23 alldeles snart (november) och håller därför på och kollar upp det här med äggdonation och bor för närvarande närmast Örebro som donationsklinik (bor själv kombinerat i Eskilstuna och Nyköping).
Har läst på Örebros hemsida om infon och sådär, men skulle gärna höra av någon som är "på andra sidan" om hur känslorna går och så. Hur länge får man vänta på en donation, vad händer om försöket inte "tar"? Hur många försök får man? Osv.
Vad glad jag blir att höra att du funderar på att donera ägg! Det är mycket att tänka på, både för den som ska donera och för den som ska ta emot ett ägg. Om du går in på min presentation, så kan du läsa hela vår resa. Tyvärr är den väldigt lång...
Vi har gjort tre misslyckade IVF:er och började förbereda oss på att lägga ner. Då berättade vår läkare att äggdonation är det som finns kvar att pröva. Det gjorde att nya tankar startade. Jag har tänkt fram och tillbaka, hur det skulle kännas att ta emot en annan kvinnas ägg, om det skulle kännas som om det inte blir mitt barn, utan bara min mans.
Efter många samtal med min man, vänner och en kurator, så har jag kommit fram till att det känns bra. Vi skulle kunna få det vi vill ha och jag skulle få bära och föda ett barn, något som för mig känns stort och viktigt. Det är därför vi valt bort adoption. Jag ser det här med äggdonation som något otroligt. Och den kvinna som donerar, känns som en väldigt fin och oegoistisk kvinna. Ett ägg, en gåva, från en sådan person skulle jag mer än gärna ta emot och vårda ömt. Den finaste av alla gåvor.
Om jag och min man får den chansen och om vi får ett barn, då är det en del av honom och förvisso med dna från en annan kvinna, men det är också en del av mig. Det är jag och min man, det är vi och min kropp, som gör det möjligt att få ett litet frö att växa och bli till en människa, med hjälp, ja, men också med hjälp av oss. Jag får känna barnet i mig och det kommer att bli en del av mig, likväl som en del av min man.
Jag och min man anser också att man ska vara öppen med detta för barnet. Inte så att man pratar om det hela tiden, men vi anser att barnet, och det anser också lagstiftningen kring det hela, har rätt att veta.
Väntetiden är för närvarande ganska lång i Örebro, upp till ett år. Just nu går vi omkring i ett ingemansland och våra öden vilar i en främmande kvinnas händer.
Livet rullar på och det blir som det blir, men förhoppningsvis så blir det snart vår tur!
Hör av dig om du funderar kring något mer.
Du svarar om du vill!