Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Eller så prioriterar han fortsättningsvis sitt första barn som många andra skilda pappor och TS blir ännu mer utanför. Eller så känner hon utanförskap till och med med sitt eget barn som jag läst att vissa kan uppleva också. Man hör ändå inte riktigt till "familjen". Ens barn gör det men inte man själv...

Tack för engagemaget, kära människor. Det hjälper och värmer...

Tanken att lämna har kommit flera gånger men jag vill inte riktigt ge upp än.. Inte utan att försökt..

En kollega till mig sa att jag skulle försöka se dottern som en del av den man jag älskar.
-Hon är ju faktiskt det, hon har dessutom jättemycket drag från honom.. Pappa upp i dagen både i sätt och utseende.. Vet i o f inte om det är bra eller dåligt.. 

Det handlar nog mycket om att jag dels känner mig lurad på att få göra allt för första gången med honom.. Jag menar, hade hon varit vårt gemensamma barn hade jag varit jätteglad för att han lägger så mycket engagemang i henne och jag hade kunnat hjälpa honom med uppfostran mm.. 
Nu känns det som jag inte har riktigt rätt att komma med åsikter m.m  och jag har inte samma engagemang i diskussioner som handlar om henne, även om jag verkligen försöker... Just för att jag vill vara den där som han kan hämta stöd från i olika frågor och aggerande... men det är svårt..

Jag hoppas att allt löser sig eller i a f blir mycket bättre när vi flyttar till något gemensamt, där även jag känner mig hemma.. men tänk om det inte blir det.. Då har man dragit upp henne från sin trygga gata med kompisarna utanför därren i onödan. Nu ska vi  bara flytta inom samma skolområde men ändå...

Finns det inga knep man kan ta till för att inte känna sig så j-la känslomässigt utanför??

Blir ju rent rädd när jag läser att t.o.m när man får ett gemensamt barn kan man känna sig utanför... Det är precis den tanken som skrämmer mig.. Att min sambo tar över där med ...och jag blir den som  får lämna bebisen till honom när den skriker...
När vi hälsade på våra vänner som har en 2 mån bebis började han skrika hos mig och tystnade så fort min sambo tog över.. 3 gånger!
Jag är verkligen inte bra på barn

Jag tror att det är en annan sak eftersom man då inte hela tiden blir påmind om det tidigare förhållandet genom ett barn som lever under samma tak.

För barnet tror jag ändå att krogragget hade varit bättre, om du haft någon urskiljning överhuvudtaget. För de flesta män tar i alla fall någon form av ansvar, även om de blir lurade, och då hade ditt barn fått åtminstone någon form av far. Samt inte minst viktigt: tillgång till den sidan av släkten. Kanske hade farmor varit intresserad av sitt nya barnbarn? Nu blir halva ursprunget ett blankt blad...

Jag håller med om att ts bör jobba med sig själv men tycker att många här är onödigt hårda mot henne. Det är inte alltid lätt att förutse hur det kommer att kännas att leva med någon annans barn.

Förväntar du dig att någon man ska ta emot dig och dina barn med öppna armar?

Förväntar du dig att någon man ska ta emot dig och dina barn med öppna armar?

Fast jag skulle aldrig starta något med någon, som från början såg mig som utbytbar. Och då har jag barn själv, om du undrar.

Jag tycker att det är olika sorters kärlek - olika "konton" som någon skrev. Och när barnen har flyttat, så kommer partnern definitivt att vara den närmaste personen. Den man lever med alla dagar och alla nätter, när barnen kanske ringer en gång i månaden och hälsar på en gång om året... Så det är vettigt att vårda relationen till partnern också! Det blir också svårare och svårare att "byta" partner (som du uttrycker dig...) ju äldre man blir. Och barnen lär inte känna ansvar för att hålla dig sällskap, ÄVEN om det är dom som har fått köra bort din kvinna när de var barn eller tonåringar... 

Fast kan du göra dig till talesperson för alla? Det finns människor som gärna vill ha barn i sina liv, men som inte vill ha egna. Sen finns det andra som har barn själva, och som välkomnar fler barn i sina liv osv.
Haha, tack!

Menar du att du inte känner till nån som aktivt sökt en partner som har barn?

Det gjorde jag och min man. Fast det är klart - jag är väldigt säker på att Ess inte ingår i vår umgängeskrets.

Vem är det som säger att det blir katastrof bara för att det finns barn redan bara för att det är ett helvete för vissa behöver det ju inte bli det för alla det blir vad man gör det till .

Det där lät riktigt sorgligt, men jag vet for a fact att det inte behöver vara så.
Min fru ser sig som förälder till min dotter och jag vet att hon älskar min dotter lika mycket som hon älskar sina biobarn. Och nog ser jag att dom har mycket glädje av varandra. När vi träffades var min dotter 6 och idag är hon 18 och jag vet att även om det skulle ta slut mellan mig och henne så skulle inte deras relation ta slut. Den är idag oberoende av mig.
Kanske beror det på att hon redan hade vuxna barn när vi träffades, hon hade redan gjort hela resan. 
Det enda jag vet är att jag är så glad över hur fin deras relation är, och hur mycket dom betyder för varandra och hur dom ställer upp på varandra. 
Min fru har alltid funnits där för min dotter på alla sätt och idag när vi börjar bli äldre så är dottern där för oss båda på alla sätt hon kan och även om hon idag flyttat hemifrån så ser vi henne nästan dagligen, ibland kommer hon förbi för en fika, för att få läxhjälp, för en kram och lite snack.
Så åtminstone en familj finns det som inte ser bonusbarn och bonusföräldrar som bördor utan fantastiska tillgångar.      

Det yttersta ansvaret för barnens väl och ve faller väl till slut på den biologiska föräldern? Om den biologiska föräldern väljer att fortsätta leva tillsammans med en partner som öppet talar illa om barnen, eller säger till dem att han/hon inte önskar att de finns, så ligger väl självfallet det yttersta ansvaret på dem - eller hur?

Men det är alltid lättare att skylla på tredje part - istället för att se att det finns fler som har skuld i att ett barn inte är tryggt i sin familjesituation. Inklusive de biologiska föräldrarna!

Nej jag vet inte hur det ser ut hos dem, men Axella ger väldigt klart uttryck för att det var styvpappan som bar ansvaret, hon nämner inte med ett ord att hennes mamma skulle ha sagt till mannen att flytta på sig i soffan för att hon vill sitta med sina barn istället - vilket kanske hade varit det naturliga om nu barnen mådde så dåligt av att "skuffas undan" från sin mamma? Eller tala om för styvpappan, att när du reser bort så blir nog barnen också jätteglada om de får något av dig, något litet. Var tar mammans ansvar i det här vägen? Vad gjorde mamman för att hennes barn inte skulle känna sig oönskade?

Och påståendet att barn har störst "rätt" till mammans närhet är ju bara dumt.  Alla barn har rätt till närhet, trygghet och kärlek, men de står inte alltid först i kön till det. Ibland är det en vuxens behov som måste gå först. Alla i en familj är lika viktiga. Som ngn skrev - det är kärlek från olika konton, det är ingen tävling. För mig är det viktigt att mina barn ser, och vet, att ibland går deras bonussyskons behov före deras, ibland min makes - ibland till och med mina! Jag vill att mina barn ska lära sig att se individens behov, inte utifrån roll eller status eller ålder, utan utifrån behovet i sig. Alla räknas lika mycket i vår familj. Alla är lika viktiga.