Hur går man vidare efter ett utomkvedshavandeskap?
Jag vet. Det är en stor sorg för själen, och också extra stor sorg närman försökt länge.
Jag fick utomkveds i juli i år, upptäcktes tidigt och behandlades med methroxate som gick "bra". Jag skriver "bra", eftersom man eller ingen annan har en aning om hur vävnadena ser ut inne i i den smala äggledaren. Jag hade ont mest hela juli.
Vi hade försökt ca 8 månader. Jag och min fästman är 33 år båda.
Jag tycker inte man bemöts så bra på KK. Det känns som vården inte ha möjlighet att ta hand om en psykiskt. Det är min erfarenhet. Jag fick verkligen tjata till mig fem kuratorsamtal där hos dem.
Även om inte jag kom in akut tyckte jag inte att de hann förklara för mig vad som var bäst för framtiden metroxatespruta eller operation. Det var snabba puckar utan hänsyn, och då höll inte ens inte min äggledare på att spricka. En gynekolog vi besökte senare sa att ta var viktigt att se över kvinnans (och mannens) önskningar och fertila situation)
För mig var det första gången jag var gravid. Ett par gynekologer sa att det var ett positivt tecken - man kan bli gravid. Men sen hade man ett hinder eller bara otur i äggledaren. Vilket är svårt att veta. Jag har varken haft operationer i buk och klamydia eller gonorré känns långsökt. Sen finns det tydligen många infektioner man inte känner till...
Jag tycker att det är svårt att förhålla sig till utomkveds, då det både är positivt och negativt på en och samma gång. När det var första gången man blev gravid. Men framförallt är det jobbigt att ta nya tag då man inte har en aning om hur lång tid det kan ta, om det tar. Jag tror man får lita på hoppet helt enkelt. Försöka få sin vardag att gå och hitta saker man tycker är roligt att göra. Det är lättare sagt än gjort, men nu när jag tänkt månaderna här efteråt är det det ända som kan hålla en levande och orka. Det är ingen lätt sak att skaffa barn för många. Livet är för jävligt ibland. Hopp är det man sista man ger upp?
Jag googlade artklar om ämnet också. Och många utredningar säger att ca 70-80 % som fått utomkveds blir gravida efter två år och då skiljer det faktiskt inte åt så mycket statistisk sätt mellan om man operarat bort en äggledare, man har ett litet ärr från operation eller att man fått methroxate spruta. Sannolikhet säger inte så mycket ibland, men siffrorna kanske är lite hoppfull? Sedan är ju skaffa barn verkligen bara en lyckosnurra.
Vi har gjort så att vi börjat en utredning, jag ska spola äggledarna nästa cykel, vi ställer oss i kö för IVF och försöker själva fram tills dess. Vi förlovade oss för ett år sedan, bokade nu kyrka och lokal nästa augusti så att vi har bra saker att se fram emot om inte en liten kommer 
Jag hittade också en uppsats som berör olika graviditetsförsluster. Intressant att läsa hur vården bemöter och patienter upplever. Det står mycket att man är van att ta hand mer om "vanliga" missfall än om utomkveds då det är ovanligare. Hörde också att vården ibland kallar utomkveds för "X", hur ska man förhålla sig till ett X (okänd variabel?) det man har gått igenom? Ibland har jag nästan lust att skriva en artikel om det till Vårdguiden om det. Någon mer som tycker också att det är konstig benämning?
Kan inte bifoga uppsatsen men sök "Kvinnors känslomässiga upplevelser vid graviditetsförllust samt reaktioner på omvårdnaden"
Ta hand om dig Saffron, skäm bort dig med allt du kan och våga hoppas allt blir bra, det håller oss kvar...