dreams85 skrev 2014-01-30 20:22:15 följande:
Jag sitter och brottas med mina känslor efter senaste mf. Tycker det känns konstigt att jag inte är mer ledsen..på något sätt känns det som att det aldrig hänt, som att jag aldrig var gravid. Eller är det så att jag bara trycker bort allt?
Vet inte om det är för att jag var så inställd på mf eftersom jag nyss haft ett och att besvikelsen därför inte blev lika stor, eller om det är för att jag bara hann veta om graviditeten i två veckor och aldrig hann ta in det riktigt? Förra gången hade jag ju inga mf i bagaget och hann vara gravid i nästan två månader.
Kan inte heller sluta tänka på att något kändes fel redan från början när jag plussade och att jag liksom någonstans förstod att det inte skulle gå vägen. Tog test på BIM och BIM+1 och de var väldigt svaga, tror inte jag fått så svaga på BIM i de andra graviditeterna. Dessutom tog det väldigt lång tid innan båda strecken på testet blev lika starka, det tog mer än en vecka och det har det aldrig gjort förutom
Jag kanske bara svamlar...någon som känner igen sig i mina tankar?
Jag har precis samma upplevelse. Ma i v 10 i höstas, hade hunnit se hjärtat slå och skriva in mig på mvc, besvikelsen satt i länge, men även det kroppsliga satt i längre.
Januari mf i v 6 typ, kroppsligt gick det jättefort och mentalt, ja besviken och ledsen men när jag väl hade insett faktum och gråtit över det så har jag bara fokus framåt.
Men jag tycker inte det är konstigt. Man vet nu att mf är jättevanligt, att man själv inte kan påverka det och att man inte kan göra mer än försöka igen. Man måste liksom inte må dåligt över det. För mig har de här missfallen varit en stor besvikelse över de planer som inte blev men jag sörjer inte ett barn för det var inget barn ännu för mig. Jag vill bara bli gravid igen och tycker att alla rekommendationer om att vänta en mens för att man ska läka psykiskt är jättemärkliga, de verkar utgå från att man måste må dåligt men alla gör ju inte det. Jag mår bra!