Någon mer som precis fått mf och vill försöka igen?

Mimmih: ja precis=) de är nog viktigt att vara och se de positivt...men som sagt alla är olika men d är så jag fungerar i allafall.. Jag kan ju bra säga det att vilken tur att jag har tagit semester o har det hela denna veckan som kommer, hade ju inte kunnat jobba imorgon.

Blåsippan84: tack, det värmer!!! Ja, samma här.. Fast jag låg hela fredagen o grät o grät, börjar ju o kännas lite lättare.. Men de e mycket som påminner en om graviditeten o missfallet. Ex: Min kusin ringde mig i tisdags o berättade att hon väntar barn o är i v:18, sen är de ju många bekanta, grannar o arbetskamrater som är gravida med... Men man får bara se det positiva i det hela! Snart kommer dagen där vi står där med... =) Det jobbigaste som jag känner är att mitt sambo jobbar utomlands och skall åka iväg imorgon o jobba, iofs kommer han hem på torsdag igen men jag har ju mina nära o kära som bor i samma område som mig, sen vet jag ju att jag har han ett samtal bort.. Sen kan det nog vara bra med att försöka bearbeta de både med honom och själv..

Usch, deppkänslor idag!

Gick upp med lite saker till vindsförrådet och såg alla bebisgrejer som står där och blev bara så himla nere.

Babysitter, babygym, liggdel till vagnen och alla lådor med kläder, allt som vi sparat i väntan på ett litet syskon. Skulle ju komma ett i juni om allt gått bra första gången, eller i september om det gått bra andra, men nu är man är inte alls gravid och ett lillasyskon känns väldigt avlägset. Kommer nog dra mig för att gå upp på vinden, det blir bara en påminnelse om hur mycket man längtar. Nu känns det så surt att alla grejer står och tar plats och samlar damm och man vet inte ens om man någonsin får använda dem igen.

Och igår träffade jag på en som gnäääällde över lillasysters sömn!!! Blev så otroligt ledsen och provocerad. Jag hade gärna bytt mina tårar mot lite sömnbrist och gå på kaffe!!!!!! Had

Fast jag måste faktiskt säga emot er lite på den här punkten. Folk måste få leva i sin egen verklighet!

Nu riktar jag det här till flera av er som kommenterat ämnet och inte till någon specifik. Men man kan inte förvänta sig (tycker jag) att alla alltid ska glömma sina egna problem till förmån för de som ev har det jobbigare. Ska den som är i en relation aldrig få berätta att den grälat med respektiven av hänsyn till den som precis skiljt sig eller blivit änka eller alltid varit singel? Ska den som är gravid aldrig få må dåligt över helvetisk foglossning eller kräkningar för att andra inte är gravida. Eller få känna sig sjukt sliten av sömnbrist för att andra inte fått barn. Eller den som har ett jobb aldrig få gnälla över det för att någon annan är arbetslös. Ska vi svenskar aldrig få gnälla över någonting för att folk i Afrika har det så sjukt mycket jobbigare i allt?

Självklart förväntar man sig en viss medkänsla med de som nyligen varit med om något jobbigt, d.v.s. man kanske inte ska gnälla om något kring graviditet och barn precis när någon fått missfall men hur länge ska man leva i sådan tystnad? Det är inte rimligt i vårt samhälle helt enkelt.

Och alla är inte så känsliga heller. Jag skulle aldrig ta illa upp över att någon som är gravid uttryckte att det var jobbigt, vare sig den personen vet om att jag fått två missfall eller inte. Jag blir inte mindre gravid för att någon annan är det eller blir det.

Så, jag hoppas att man får säga emot någon även i en sån här stöttegrupp men jag vill bara ge en annan vinkel på hur man kan uppfatta något.

Va vill du inte sitta på jobbet och berätta att du har älflytningar och måste hem och ha sex.

Så här var det tydligen :)