Tinnis skrev 2013-12-29 18:31:58 följande:
Jag kanske också kan hoppa in här, känner att jag måste skriva av mig nu när jag har googlat på missfall sedan det hände.
Har haft så otroligt tuffa veckor och just nu känner jag mig bara apatisk och ledsen. För tre veckor sedan var jag på ett tidigt ultraljud, bara för att kolla att allt var ok då jag fått lite bruna flytningar. Det var inte ok, läkaren kunde inte se något foster. Jag skulle då varit i vecka 10, men läkaren säger att graviditeten avslutades i vecka 6 troligtvis. Blev bokad till ett andra ultraljud tre dagar senare som visade samma sak.
Sedan dess har jag fått cytotec i två omgångar (senast i fredags) för att blöda ut vad som finns kvar av graviditeten. Jag tyckte att jag hade blödit mycket, jag trodde verkligen att allt var ute. Har haft så fruktansvärt ont i magen av detta att min man fick lyfta mig ur sängen på julafton.. Cytotecen däremot har inte haft någon mer verkan än kraftiga diarreer på mig.
Nu börjar det kännas så otroligt tröstlöst. Min kropp klarar inte detta själv, den klarar det inte ens med hjälp av tabletter. Jag måste vänta ända till fredag på nästa ultraljud och är det fortfarande kvar då så läggs jag in för skrapning, skulle komma fastande dit. I fredags ringde jag gyn och bölade i telefonen för att kanske få tiden tidigare.. men jag skulle ta tabletterna, därmed basta. Trots att de inte fungerat alls förra gången (19/12).
Har pendlat upp och ner i humöret (dock mest ner). Var helt förstörd när jag fick veta. Första barnet... första graviditeten... det blev inget. Nu.. det känns som att det aldrig kommer att ta slut, att jag aldrig kommer att få komma vidare för allt är kvar i magen. Jag har detta i mig och har haft det längre tid nu är vad barnet levde. Jag kan inte gå vidare så länge det finns i mig!
Samtidigt känner jag en sån press.. två av mina syskon väntar sina första barn i nästa år. Ingen annan har barn sedan innan och jag är äldst. Jag missunnar dem verkligen inte denna lyckan, det är bara det att detta är så otroligt plågsamt...
Så oerhört kämpigt att det blir så långdraget att få ett avslut på det. 
Så där hade jag med mitt första ma, blev skrapning till slut då. Jag kan trösta med att äl kom igång räknat utifrån tablett start nummer 1 så det kan gå jäkligt fort att åtminstone gå kroppen på banan igen trots att ma:et blir en utdragen process. Jag håller tummarna för det!
Förstår att du känner dig stressad och tycker det är jobbigt att småsyskonen hinner före. Ni får kämpa så du åtminstone har en kula när du träffar syskonbarnen första gången.
2014 måste bli vårt år!
