Fler som vill ha bebis 2015/2016?

Jag tycker att det här verkar vara en trevlig tråd! Känner igen mig i många av era tankar. Är också en student som av den anledningen tvingas att vänta. Både jag och min sambo har 1 år kvar på utbildningen (5 årig utbildning), men det känns som om den aldrig ska bli klar. Det känns också jobbigt att vi måste ordna allt med jobb innan vi kan börja försöka, det är ju inte heller säkert att det blir barn på första försöket. För några månader sedan blev jag oplanerat gravid (slarv med p-piller) men pga. all ångest kring plugget och hur allt ska gå med framtida jobb så slutade det med abort. Ångrar beslutet sjukt mycket och önskar att vi kunde försöka nu med en gång. Men innan 2016 ska vi definitivt skaffa ett otroligt efterlängtat barn. 

Ja det har verkligen varit en sorg för oss båda, det låter kanske lite konstigt att vi känt så men det var inte ett beslut som vi tog för att vi inte längtar efter barn. Ibland önskar man att förnuftet inte fanns, för då hade jag skrivit i någon gravidtråd istället. Men man får försöka tänka positivt. Jag har alltid tänkt att jag inte är fertil eftersom att jag haft väldigt strulig och oregelbunden mens, men på något sätt så fick jag ändå ägglossning när jag endast missat några piller. Tycker att du ska tänka positivt och att det kommer att gå bra när ni väl försöker! :) Men jag kan inte heller låta bli att tänka att det kanske inte går igen, att det här var våran enda chans. Hoppas att din man får jobbet så att du kommer ett steg närmare! :) Men sedan kanske man får tänka att man inte kan planera allt ;)

Ja så är det ju verkligen, det finns ju en anledning till varför man valt att vänta =) Jag tycker att det låter som om du har vettiga tankar kring planerandet och ni har ju väldigt goda förutsättningar för att allting ska bli som ni vill i framtiden. Och det kommer garanterat att vara värt väntan när ni väl börjar försöka! :) Vi tänker också påbörja sparande direkt vi är klara med utbildningen och fått jobb, har planer på att bygga hus så småningom..men vi siktar på att skaffa barn innan hus =) Men även om man väntar med hus och så tillkommer alltid massa utgifter om man ska skaffa barn, vi har tillexempel ingen bil så det är ju något man skulle behöva i så fall. 

Jag har inte börjat med något preventivmedel efter aborten, på något sätt kändes det jobbigt att börja äta p-piller igen. Men det kan ju hända att jag börjar igen om någon månad, men samtidigt är det skönt att vara utan och försöka lära känna min kropp. Har alltid haft problem med oregelbunden mens, det gör det ju inte enklare om man ska börja känna igen kroppens signaler. Vi kör helt enkelt med kondom just nu, även om det är lite trist när man är i ett stabilt förhållande och inte använt kondom tidigare. Vi vet inte exakt när vi ska börja försöka, jag har någon slags förhoppning om att det blir i sommar medan han nog snarare tänker i slutet av året. Hans förslag är nog mer rimligt utifrån när utbildningen är klar och vi kan börja söka jobb, så det blir förmodligen i slutet av året :) Håller med om att man ser bebisar och barnmagar överallt, blir inte bättre över att det i bussarna hänger reklamskyltar där det står "go baby". Ibland kan jag känna att man blir lite avundsjuk på alla som har det där som man själv önskar att man hade :P 

Vad kul att husplanerna ändå inte är så långt borta =) För oss kommer det att ta betydligt längre tid än så, både jag och min sambo pluggar som sagt en utbildning (5 år). Så vi har i princip inte kunnat spara någonting alls sedan vi började plugga (har visserligen lite fonder och så men det räcker inte långa vägar). Men vi planerar som ni att fortsätta bo billigt så länge det bara går, så att vi direkt vi har jobb kan lägga undan så mycket pengar som möjligt. Nu när man lever studentliv så är man ju van att leva väldigt billigt, så det gäller att inte anpassa sig till den nya inkomsten när man får jobb :) Vi har egentligen inte kommit så långt att vi vet vilken typ av hus vi vill ha, man spårar lätt iväg i drömmarna. Våran utbildningen kan ge goda förutsättningar till en bra inkomst i framtiden, men man vet ju inte hur det verkligen kommer att bli. Egentligen spelar det nog inte så stor roll så länge man trivs och ryms i huset. Både pengar och materiella ting känns verkligen irrelevanta om man jämför det med att ha en familj (med barn). 

Haha, här är ytterligare en som tänker precis samma sak =) Varje gång jag ser en bebis så gör det lite ont i hjärtat för att jag längtar så mycket. Ibland känns det som om jag vill undvika att träffa de som har bebisar för att det blir så jobbigt (man måste verkligen försöka att hålla avundsjukan i styr). Men om det är någon med lite större barn så väcks inte samma tankar. 

Nu har jag inte skrivit här på ett tag men jag läser tråden flitigt! =) Som jag sagt tidigare så kör vi med kondom och jag har sagt till min sambo att det är han som får ta ansvar över att den används, vilket kändes okej för honom. Han har varit väldig noggrann med att en kondom kommit till användning alla gånger vi har haft sex. Visst att vi har påbörjat det hela och sedan har tagit på kondomen men inte mer än så (även när vi varit onyktra). Men igår (efter lite festande) så sket han helt plötsligt i kondomen. Han sa ingenting om det under hela samlaget och har inte sagt något om det efter heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det hela, han är helt införstådd med vilka konsekvenser oskyddat samlag kan leda till (då vi gjort abort tidigare), och han undrade inte heller om det kunde vara en "säker period". Nu är det inte troligt att jag blivit gravid då han inte kom i mig, men iaf så tycker jag att det här var lite spännande. Nu kanske jag överanalyserar allting och att han efter lite alkohol i kroppen helt enkelt glömde bort kondomen men jag tror egentligen inte att han var särskilt full. Tycker ni att jag borde fråga honom varför han helt plötsligt inte ville använda kondom eller ska jag bara släppa det? 

Tack för dina kloka ord! Ja jag tänker att jag avvaktar till nästa gång och ser hur han gör då. Skippar han kondomen en gång till så frågar jag hur han tänker men om han använder kondom då så känns det nästan som om jag får anta att det bara var slarv. Han vet ju också att jag aldrig skulle gå igenom en abort igen och skulle jag bli gravid så skulle det bli ett väldigt efterlängtat barn (i vart fall från min sida men förhoppningsvis från hans sida också). Våran situation har ju egentligen inte ändrats sedan vi gjorde abort, men jag har ändrats. För min del så skulle jag utan tvekan kunna tänka mig att skaffa barn nu direkt medan han har sagt att han vill vänta till vi båda har jobb (1,5 år bort förmodligen).

Det går inte en dag utan att jag tänker på den dagen då jag har ett barn, det känns lite som om livet får en mening den dagen. Men det är svårt att veta om man gör rätt i att vänta bara för att allting ska vara "perfekt". Även om vi båda kommer ha en bra utbildning i grunden så kan det ju lika gärna ta flera år innan vi båda har fast jobb. Vad är tillräckligt bra omständigheter för er andra?

Hur känner ni när andra meddelar att de ska ha barn? Senaste tiden har det varit flera stycken per vecka som skriver på fb att de väntar barn. Jag vet inte om det är för att jag själv hade kunnat haft ett barn om bara två månader (om vi inte gjort abort) men varje gång någon skriver att de ska ha barn så får jag en klump i magen och känner mig deppig. Det är inte så att jag önskar att dom inte vore gravida, jag önskar bara att jag fick vara en av dom. Men men.. om ett år kan jag och min sambo förhoppningsvis börja försöka. 

Jag försöker verkligen trycka undan alla sådana tankar men de kommer ändå. Verkar som om det är en "babyboom" i min värld just nu, även om det inte är någon av mina närmsta vänner. Men jag antar att jag börjar vara i den åldern att många börjar skaffa barn (25 år). Ja jag längtade även innan jag blev gravid men då var det på ett annat sätt, nu blir längtan nästan smärtsam ibland. Jag väntar på att bli färdig med skolan, förhoppningsvis är både jag och min sambo färdiga med skolan i januari och då måste vi bara ordna allting med jobb och sedan börjar vi försöka. Min förhoppning är att vi ska börja redan i januari men jag tror att min sambo tycker att vi ska vänta till sommaren. Jag har en liten oro över att det kommer att ta tid för oss, har problem med oregelbunden mens..så därför vill jag börja så fort som möjligt.