Att komma över omöjlig kärlek

I så fall vet du vart vi kysstes för första gången

Som jag ser det så är det bara sorg som behöver komma ut, inte att jag trånar. Sorg över att sagan inte fick ett lyckligt slut. Sorg över att personer blev sårade. Sorg över att tidpunkten var fel. Sorg över att jag inte kunde göra henne till nr 1.

Min älskarinna hade garanterat resonerat precis som du. Alltså sagt, stå för ditt beslut rakt in i kaklet. Blev så överrumplad när hon bröt med sin man, då blev det helt plötsligt bara jag som bedrog min fru. Gjorde att jag kände mig ännu mer rutten. Först var vi två om att ljuga och bedra och helt plötsligt var det bara jag som gjorde det. Lättare sagt än gjort att sluta upp med att tänka på det som varit men det är att blicka framåt och reparera är det som gäller, men tyvärr kommer tankarna ikapp hela tiden.

InMyDream: Pendlar hela tiden medan att fortsätta som jag lever nu (bra paketliv med min man och mental + fysisk närhet med min älskare) och mellan att bryta med båda. Skulle mer än gärna vilja separera från min man och starta ett liv med min älskare men det kan han inte tänka sig. På samma sätt skulle jag aldrig kunna tänka mig att fortsätta med min älskare om jag separerar från min man. Om jag separerar har jag möjlighet att träffa en ny man som skulle sätta mig först och i jämförelse med det är en otrohetsaffär inte mycket värt! - så jag förstår faktiskt din älskarinna även om det kanske gick lite fort.

Har däremot en fråga till dig. Jag och min älskare har haft en relation i närmare 1.5 år nu och precis som er relation är vår långt ifrån enbart sexuell (snart 6 månader sedan vi älskade sist men har långa samtal, skickar sms osv. flera gånger per dag). Jag har berättat för min man eftersom jag inte klarar av att ljuga för min livskamrat och far till mitt barn - oavsett om jag fortfarande älskar honom eller inte. Min älskare har dock inte berättat något, han vill fortsätta vår affär samtidigt som han inte kan tänka sig lämna sin fru.

Så vitt jag förstår har min älskare gjort i princip samma val som du (jag har en gång berättat för min älskare att  jag vill leva med honom men jag pressar/tjatar inte på honom - om han separerar ska han göra det för att han inte längre vill leva med sin fru; inte för att jag på ena eller andra sättet övertalat honom).

Så min fråga är: Hur lyckas du känna lycka och närhet till din fru/livskamrat samtidigt som du bedragit henne under en så lång tid? Inte alls menat att vara dömande! (min älskare har ju gjort samma val och honom har jag all respekt i världen för). Jag är bara uppriktigt nyfiken eftersom jag inte begriper hur ni tänker.