Någon relativt ung som ska göra sitt första IVF-försök?

Hej!

Jag är 26 år och min sambo 28 år.

Visste sedan tidigare att jag kunde ha svårt att få barn och vi fick det bekräftat när vi började försöka. Mina äggledare är skadade efter en cysta jag var tvungen att operera bort för ca 3-4 år sedan. Fick däremot hjälp snabbt och  behövde inte vänta så länge på att få börja med IVF. Det är jag väldigt tacksam för!

Ska nu påbörja vårat första IVF försök, börjar med sprutorna idag. Ska göra den korta metoden. Är väldigt förväntansfull och nervös på samma gång... Man vill så gärna men vågar inte hoppas för mycket!! 
Kommer åka till Huddinge sjukhus för äggplock. 

Har ni berättat för era närmaste om ert problem?   

Kan väl hoppa in här också

Är 27, min man är 29. Försökt i två år och fick för ett halvår sedan veta att han har väldigt lite spermier. Gör första ivf-en nu och var på äggplock igår. De fick ut nio ägg och tillräckligt med spermier från honom för att befrukta äggen med ICSI. Ska tillbaka imorgon för insättning om de inte hör av sig under dagen och talar om att inget ägg blivit befruktat.

Eileme87: Vi har berättat för ganska många, orkar inte hålla allt för oss själva. Hur har ni gjort?

Då håller jag tummarna för er!!

Vi har endast berättat för våra närmaste vänner, ska nog berätta för min syster nu. Det har varit rätt jobbigt för oss då både våra närmaste vänner och min syster är/ har varit gravida nu eller under det sensate året. De blir en hel del barnprat till och från och alla frågar runt omkring om inte vi också "är sugna" eller om inte vi "vill ha barn". Svårt att hantera sina egna känslor ibland, man är självklart glad för deras skull men det gör ont när inte vi kan få barn. Det blir en ständig påminnelse.

Vi har berättat för några i familjen, närmsta vänner och några på jobbet. Det är inte alltid helt lätt att smyga med nässprayen eftersom jag måste ta den fyra gånger per dag nu varav två är på arbetstid.

Hur har de ni berättat för reagerat över att ni ska göra IVF?

Det är väldigt blandat. Jag själv gör ingen stor sak av det och om de jag berättar för gör det försöker jag lugna ner det. De flesta tar det bra, frågar lite och sen pratar vi om annat.

Vad skönt! Jag blir ibland lite trött på tex min syster som frågar hur det går med sprejandet, kollar så jag inte glömmer bort den osv. Jag vill att hon och några till ska veta men samtidigt orkar jag inte med alla frågor.

Har du sagt det till henne då? Jag har varit tydlig med att de gärna får fråga hur det går till och så men inte massa frågor om hur jag mår och absolut inte massa "när du är gravid" (som svärmor höll på med innan). Jag tycker det har accepterats bra :)

Jag har sagt ifrån så jag hoppas det blir bättre nu. Vet inte varför jag blir irriterad egentligen men så är det.

Jag tycker det är mycket att hantera och då är det inte konstigt om man inte alltid fixar andras tankar kring det hela. Eller snarare tycker jag prat om själva processen är roligt men inte "tycka synd om"-prat eller så. Jag orkar helt enkelt inte bemöta det om jag inte just då vill prata om hur jag mår eller hur det går.

De vi berättat för blev väl inte så förvånade, de flesta visste att vi försökt ett tag. En del var riktigt nyfikna på hur hela processen går till så det har man ju förklarat.

Det är jobbigt när folk runt omkring blir gravida, som tur är har ingen nära vän eller familjemedlem blivit det ännu utan bara kollegor och bekanta. Hade varit jobbigare att hantera om det var någon nära som man måste träffa hela tiden.

Har inte fått något tråkigt samtal idag, hoppas de inte ringer imorgon heller!