Inga barn = ingen talan

Håller med

Jag håller med dig ts! Så jag menade.

Håller absolut med,men har lärt mig tiga för vi får inga åsikter ha. Spelar ingen roll om man är utbildad barnskötare,jobbat med barn,varit barnvakt tusen gånger-saknar man egna barn vet man tydligen ingenting... En som är 17,nyss fått barn och aldrig hållt i en unge vet tydligen mer för de råkade ju vara fertila.

Applåderar dig! Det är klart att 17 åringen vet mer än oss, dom har ju barn...

Innan jag fick barn var jag helt övertygad om att jag minsann aldrig skulle släpa min skrikande 3-åring till förskolan, nej då, det skulle lösas med kommunikation. HAHAHA! Givetvis känner jag som förälder mitt barn bättre än vad någon som bara har uppfattningar om ett icke-existerande standardbarn gör, och jag vet vanligtvis vad som funkar och inte funkar på mitt barn i speciella situationer. Om sen någon, förälder eller icke, skulle ha tips på hur jag får mitt barn att klä på sig snabbare än 30 min på morgonen vore jag endast tacksam - förutsatt att jag hade tagit upp problemet. Främlingar som lägger sig i (fortfarande oavsett om de har barn eller ej) klarar jag mig utan. När mitt äldsta barn var några månader var det sommar och väldigt varmt. Han var en nattuggla, och därför brukade jag ofta gå en kvällspromenad med honom i vagnen när det blivit svalare (ca kl 20 till 21). Flera gånger råkade jag ut för folk som tyckte att han borde ligga hemma i sin säng och sova. Gärna riktat till barnet "men lilla vän, vilken tokig mamma du har, är ni ute och går så här dags, du vill ju ligga och sussa i sängen" För mig beror det på hur man gör det, jag vet inte hur du framför dina uppfostringsidéer?

Självklart kan man veta en massa saker om barn utan att ha barn själv, men samtidigt så ger erfarenheten med just egna barn en insikt som är svår att ha utan barn. Att ta hand om andras barn är inte samma sak. Jag är lärare och har jobbat med tonåringar i bra många år och vet väldigt mycket om tonåringar......men jag har inte haft någon egen tonåring ännu och därför det också mycket jag faktiskt inte vet och känner ödmjukhet inför. 

Såklart känner ni er egna barn bättre än någon annan. Det förstår jag. Min erfarenhet är min svägerska som jag tycker mycket om i övrigt. När hon klagar på att barnen inte sover eller så, då brukar jag kunna flika in med, du skulle inte prova att... Eller hur funkar det om du gör såhär istället? Jag har aldrig sagt till henne ett hon gör fel. Men ändå även när hon klagar och jag försöker vara hjälpsam så snäser hon av mig och säger "det kan du inte veta, du har inga barn". Näe, uppenbarligen har jag inga barn.. och det sårar mig när min största rädsla är att inte kunna få egna...

Men kanske ligger det då snarare hos dig? När din svägerska säger att något barn t.ex. inte sover så kanske hon faktiskt inte vill ha råd, utan mest få beklaga sig lite för att hon är trött. Hon skulle förmodligen blivit irriterad på någon annan som också skulle komma med "goda" råd i det läget. Jag har två små barn och en tra på gång. Barn sover inte som vuxna och ibland känns det som om de inte sover och ibland behöver man mest lätta hjärtat för att man är trött. Det kan gälla andra saker också så klart. 

Jag tycker att det låter som du behöver ändra approach. Istället för att komma med goda råd i en situation som du kanske läser av fel, så fråga henne om hon vill bolla tankar eller bara är trött och vill ha lite medhåll . Sedan låter det som om du behöver berätta hur du känner också och varför du blir sårad.....hon kanske inte vet vad du går runt och oroar dig för.

Alla har rätt till sina åsikter att man är 17 år gör inte åsikten mindre värd.

Hon kanske helt enkelt är en sådan person som inte gillar oombedda råd? 
Och sedan uttrycker hon sig klumpigt.