Hur hanterar man sorgen över att vara sekundärt barnlös?

Jag är inte i din situation riktigt, jag är 23 år men har försökt att få barn i 8 måander och rädlsan för att jag inte alls kan få barn blir bara större o större...

Grattis, du har vunnit priset för dagens dummaste inlägg.

för att? jag skrev att jag inte var i samma situation men att rädslan fanns för att inte kunna få?? va e de som e dumt med det?

Därför att era situationer är helt annorlunda. TS är 24 år äldre än dig. Det kan ta upp till ett år att bli gravid även om man inte har några som helst problem med fertiliteten. Så ni har inte ens försökt så länge att du behöver oroa dig. Det är bara oförsämt av dig att skriva i hennes tråd. Skapa en egen om du vill beklaga dig.

Och där övertog du stafettpinnen med råge. Grattis!

jag förstår dinm rädsla! Jag är typ dubbelt så gammal som du men vi fick vårt enda barn nr jag var snart 40 VÄLDIGT enkelt men andra barnet har inte velat komma. När jag var 43 började jag inse att jag nog bara får ett barn och detta var en stor sorg. Men du har flera år på dej innan du ska tnka så på allvar. Men känslan vet jag precis.... tanken att man kankse inte kan....

Hej! Jag tror inte heller att en individ per automatik skulle må sämre pga. att man inte har något syskon. I sådant fall skulle hela Kinas befolkning lida (i och med att man där ju bara skaffar ett barn) vilket de ju faktiskt inte gör. Och i sådant fall skulle ju inte (så otroligt många) barn i Sverige må psykiskt dåligt i och med att de flesta trots allt har ett eller flera syskon.

Det är ju en kulturell grej detta med familjekonstellation och det finns många andra familjekonstellationer vars barn mår minst lika bra i som i den heterosexuella familjen med mamma, pappa och två barn. Vi blir invaggad i tron om att två tre barn per automatik skulle skapa den lyckliga familjen, men så är inte fallet.

Kärlek, trygghet, värme, förutsägbarhet, stabilitet i tillvaron och frånvaron av exempelvis psykisk- och fysisk misshandel är däremot några ting som gangnar barns välmående.

Att din pappa dog då du var liten lär ha varit väldigt traumatiskt både för dig och din mamma. När det värsta händer, som då någon man älskar dör, är det också helt naturligt att man försöker finna något som skulle gjort det inträffade "mindre hemskt" (T. ex "om jag bara hade haft ett syskon till eller om min pappa bara skulle ha fått leva något år till, då skulle jag kanske inte mått så dåligt"). Och vem vet hur du skulle ha reagerat i en situation som skulle sett helt annorlunda ut än hur den faktiskt gjorde? Att detta ämne väx i dig nu när du själv är mamma till ett barn är också helt naturligt. Kanske något du skulle gynnas av att prata om ett par tre gånger med en psykolog? Det är inge bra varken för din egen hälsa eller din dotters om du går omkring och är förberedd på katastrof (att något liknande skulle hända din dtter), vilket är en annan sak jag tänker att du skulle ha nytta av att tala med någon professionell om.

Du skriver att du hade andra vuxna omkring dig förutom din mamma. Att din dotter har andra betydelsefulla vuxna (och jämnåriga vänner) runt omkring sig under sin uppväxt är jätte betydelsefullt, det är en skyddande faktor för psykisk ohälsa.

Ja, detta var lite spontana tankar jag fick av att läsa dina text rader. Hoppas dom gav dig något.

"Kämpat" i ivf svängen ett år nu för syskon och tankarna finns hela tiden närvarande.. "vad gör vi om det inte blir nåt syskon ?" Antar att det kommer bli en stor sorg. Och att man måste på något sätt bearbeta den. Läste någonstans att barnlösa tänker på sina icke barn lika mycket som en förälder tänker på sitt barn. Har livet kretsat kring syskon försök i 1-2 år så kommer längtan/sorgen inte försvinna på en vecka. Sen kanske man får försöka hitta andra glädje ämnen i livet. Försöka vända till sin fördel att det bara blev ett barn. Billigare med resor, prylar, mer tid... Osv. Så tänker jag... :)

Hej

Tack för era svar. Jag läste om min trådstart och inser att jag var otydlig med vad jag mest är ute efter i den här tråden. Det jag undrar över är hur andra i liknande situation accepterar och hanterar att man inte kommer kunna få fler barn (syskon). Jag är inte orolig över min dotter för att hon inte får syskon. Hennes väl och ve i livet har inte med det att göra. Däremot är jag ledsen för egen del, för jag är väldigt barnkär och tycker om att vara förälder. Jag skulle vilja ha fler barn att vara förälder till.

Jag undrar därför om det finns andra som också gärna vill ha fler barn, men inte kan få det, och hur ni i så fall accepterar och hanterar sin egen sorg över det. Det var det jag mest tänkte på när jag startade tråden, men det är klart att jag gärna hör ifrån vuxna endabarn som har trivts utan syskon också.

Tack på förhand!    

Hej,

Det är länge sedan du skrev ditt inlägg med frågan om hur man kan ta hand om sina känslor och sin längtan efter att få fler barn. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag är också ensambarn, förlorade min pappa (fast jag var bebis då) och växte upp själv med en mamma som var både fin, entusiastisk och välmenande men också nervös, rädd och väldigt sorgsen. Jag hade oxå andra bra vuxna omkring mig som gav oss bra stöd men jag hade önskat att det fanns fler barn att ingå i en trygg gemenskap med. Nu vill jag förstås uppleva den kärnfamilj jag själv inte fick ha som barn och jag vill ge min dotter (född 2010) den gemenskap jag inte fick. Jag kan inte riktigt hålla isär vad som är min längtan efter att få bli småbarnsförälder igen, få vara den där omvårdnade varma trygga famnen, få uppnå mitt livsmål som många andra att få en egen "flock" med barn som leker och bråkar med varann och vad som egentligen handlar om att känna att jag gjort allt och gett allt jag bara kan till min dotter så att hon inte ska behöva uppleva samma tomhet och ensamhet som jag ofta kände. Jag vet inte vad som är vad.

Om du fortfarande vill skriva om de här känslorna och tankarna nu efter nästan tre år så finns jag här att utbyta tankar. Jag är 39 år snart men har tillsammans med min sambo försökt i nästan tre år och tror inte det blir något mer barn. Jag har förstås ett hopp men vill samtidigt kunna gå vidare och känna en värme och tillfredställelse över den lilla familj jag har.

Var är du i tankarna och känslorna nu, 2,5-3 år efter ditt inlägg?

Mvh Sofie