Hur hanterar man sorgen över att vara sekundärt barnlös?

Hej Sofie
Tänkt att denna tråd lever fortfarande! Som du ser har jag bytt "nick" till livetsmitt.  Jag kände att jag inte längre var 45 och att det var dags att byta.

Tyvärr måste jag säga att sorgen ligger väldigt ytligt för mig. I långa perioder tänker jag på att jag så gärna ville ha fått ett barn till. Det väcks när jag hör om bekanta som är runt 45 som får barn. Jag har kollat litet på äggdonation, men oaktat risken för havandeskapsförgiftning (jag hade havandeskaps med vår biologiska dotter), så är jag tveksam. Jag tänker på att ett ev. äggdonationsbarn skulle känna sig "halvt"  eller som ett andrahandsalternativ i jämförelse med vår biodotter (i synnerhet som det inte är öppna donationer i t.ex. Grekland). Jag tror att dessa tankar bl.a. härrör från min egen avsaknad av ena föräldern. Jag är liksom halvt historielös.

Jag blev väldigt berörd av ditt inlägg och skulle gärna komma i kontakt med dig. Därför inboxar jag dig med litet mer om mig. Om du skulle vilja höra av dig skulle jag bli mycket glad.
Mvh
Charlotte

Vad härligt att du såg mitt meddelande. Jag har skrivit till dig i mailen.

/Sofie

Är det någon som är aktiv I denna tråden?
Vi har försökt få syskon i snart 3 år till vår dotter och jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare och acceptera att vi inte blir fler i vår familj.
Vi hade svårt att få vår dotter pga sjukdom hos mig och sen hade min man väldigt få dugliga spermier. Men det gick! Hon kom. Jag trodde jag skulle vara "nöjd" där men syskonlängtan är väldigt stark (det trodde jag inte när vi kämpade med dottern).
Extra jobbigt är det när dottern längtar efter ett syskon som "alla andra" barn har runt oss. Hon kan bli ledsen när vi är på solsemester tex för hon ser alla andra barnfamiljer som då är fler än 1 barn och de har varandra att leka med. Hon är jätteavundsjuk och ledsen och berättar för oss "jag vill också ha någon".
Hur går man vidare i sorgen om att inte kunna ge sin dotter ett syskon. 

För min egen del så har vi kämpat i 8 år och jag har börjat förstå att det bara blir ett barn, efter många många missfall, men jag är fruktansvärt tacksam för den son som jag fick som idag är snart 7. Jag har egna syskon och har aldrig gillat tanken på att bara ha ett barn. En sak som slår emot en ofta är alla kommentarer som"du har ju bara ett barn kanske inte behöver ha det problemet" eller att man inte har rätt till att känna sig stressad i livet med jobb och sitt "enda barn" men det är faktiskt på flera sätt jobbigare med "bara" ett barn då jag tror att många brottas med dåligt samvete för att barnet får leka ensamt, man bjuder hem vänner och bekanta med barn för att underhålla barnet och får se till att "boka in sig" när det är ledigheter för att inte har dåligt samvete (i alla fall upplever jag det). Jag kommer att kämpa för att ha ett rikt socialt liv med min son så att han inte skall känna sig ensam, som en del ensambarn har beskrivit det. Men många attityder utifrån förstärker ju de här känslorna.
Jag funderade ett tag på IVF men har efter alla dessa år mellan hopp och förtvivlan kommit till ro och faktiskt börjat njuta av föräldraskapet och min underbara son, att slippa ångesten och de tysta frågorna om att "ska inte ni snart ha en 2:a", för det slutar vid en viss ålder.... 
Att hantera sorgen var visst ämnet. Ja jag tror att när man har accepterat det, så tänker man framåt på ett ljusare sätt. Sedan kanske sorgen aldrig försvinner helt....

Hej!
Gammal tråd men kände igen mig och ville skriva in fler finns kvar här. Vi har en 2-årig dotter som kom till med hjälp av ivf. Vi kämpade 7 år för att få henne och jag var så glad när hon äntligen kom och trodde inte jag skulle längta efter mer. Nu börjar nästan alla hennes jämnåriga få småsyskon och jag känner att det skaver i mig. Jag skulle så gärna vilja ge henne det. Vill inte att hon ska missa nåt, känna sig ensam. Jag är 40 år nu och varken min kropp eller psyke orkar sätta igång med fler ivf-behandlingar. Börjar inse att det får vara som det är. Vi fick vår guldtjej! Men är så rädd att det ska göra henne olycklig på något sätt. Nu är hon oxå inne i "bebis-fasen" och pratar mkt om bebisar och det gör ont i mig. Jag kan gråta av att se gravida. Så visst är det en sorg.

Känner så mycket igen mig I det ni skriver.

Vi kämpar också med playdates när vi är lediga och när det har gått ett par dagar hemma så sager dottern att hon vill bjuda hem någon för att leka. Den biten hade inte garanterat varit på annat sätt om vi haft ett syskon, för en del syskon leker och en del inte. Finns ju Inga garantier tanker jag....

Jag blir också ledsen när jag ser gravida. Jag hade nog inte blivit ledsen om vi inte fått ett PLUS efter 10.e IVF försöket för syskon nu I vintras. Men det fick vi och det lämnade oss lika fort ( i vecka 10). Det är som en chock-situation. Jag undrar ibland om det verkligen hände?! Barnet skulle komma nu i juli och jag kommer på mig själv med att fundera på jaha nu skulle jag varit i vecka x och jag ser inte fram emot juli då jag fyller år, eftersom barnet skulle varit här hos oss då. En vän till oss är gravid och ska ha I juni, och jag hade ju haft ungefär lika stor mage som henne - och det gör mig ledsen ibland. Denna tjejen har dock kämpat med ensambefruktning I danmark och haft sina inre demoner att slåss med länge så jag missunnar inte henne barnet det är bara det att det är lite FÖR nära vår graviditet. Vi berättade inte att jag var gravid iom att vi ville hon skulle få vara I "ljuset" lite bland alla våra vänner. På så vis visste heller ingen vilken stor sorg vi bar på när vi fick veta att vårt barn inte skulle överleva, att vi troligen skulle få ett missfall. Det blir ibland lite fel...när man försöker göra rätt....

Hej alla

Det var jag som startade tråden för längesedan. Jag kommer aldrig komma över sorgen helt, men däremot tänker jag inte lika ofta på det. Kanske för att jag tycker att det är så mycket nu när dottern är 5, aktiviteter, kompisar, hon börjar förskoleklassen till hösten. Själv är det jobbet och annat. Dottern har i princip aldrig frågat efter syskon heller. Men visst blir jag grymt avundsjuk när jag hör om familjer som har flera barn, det verkar så mysigt. Klimakteriet kom ganska tidigt (inom normalspannet alltså) för mig, tror jag hamnade i det efter att dottern föddes, fast då fattade jag inte det. Livet går alldeles för fort. I Stockholm, där vi bor, finns det ganska många endabarnsfamiljer, samtidigt finns det också många familjer med tre barn. Jag avundas dem, men samtidigt förstår jag inte hur de hinner, särskilt om de jobbar heltid. Just nu jobbar jag heltid, det är första gången sedan dottern föddes, och jag tycker att vi träffas för litet. Jag går nog ned på deltid igen, för jag vill verkligen vara med mitt enda barn. Det där med omgivningen som någon skrev om, tänk om vi hade bott i Kina, då hade ingen tyckt att det var konstigt eller synd om att ha ett barn.

Osorterade tankar en tidigt morgon!

Kram alla

Charlotte

Vi fick vår son efter 4 ICSI (provrörsbefruktning med mikroinjektion) när jag var 35 och vi hade lovat oss själva att vara nöjda med ETT barn. Ironiskt fick vi vårt end embryo till frysen i sista försöket, så vi gjorde ett syskonförsök och när det misslyckades raserades typ allt. Jag vill verkligen inte att sonen ska vara själv. När han var 4 år diagnosticerades han med atypisk autism. Jag har sååå svårt att acceptera orättvisan att vi som redan kämpat så dessutom ska behöva ha fördomar om ensambarn/föräldrar emot oss (fast vi inte valt) och att sonen som kanske inte kommer kunna ha en egen familj inte kan få vara med i syskongemenskap. Nu är han 7 och jag 42, vilket betyder stenkört för oss som hade så dåliga odds från början. Sonen är jättebarnkär och vill sååå gärna ha ett syskon. Vi pratar om olika familjer, så han är helt inne på att vissa inte har syskon, andra saknar en pappa och en kompis "har ingen bror, ingen pappa men en hund". Det är så tungt att behöva visa upp en glad min när jag inte heller vill något annat än att han ska få ett syskon Så sammanfattningsvis, jag hanterar sorgen dåligt och det kommer i vågor. Ibland när sonen har det som jobbigast tänker jag att det är tur att vi inte har ett småsyskon som ska trots/nattvaka och allt vad det är med små barn. (Rent kognitivt inser jag också att vi skulle ha ökad risk för ännu ett barn med npf och det fixar jag nog inte)

Känner igen mig så i denna tråd. Kampen att hitta playdates lediga dagar. Känslan att semesterresor inte blir lika roliga för det ensamma barnet. Tron att bara man fick det efterlängtade högst älskade barnet (vi hade missfallsproblematik) skulle vara helt nöjd, men istället kommer nu skuldkänslorna att inte kunna ge vårt barn ett syskon. Ser bekanta som föder barn högt upp i åldrarna utan synbara problem och känner mig pinsamt nog avundsjuk. Försöker just nu lära mig att acceptera läget då åldern kommit i vägen. Men det är inte alltid lätt. Önskar att vi kände andra enbarnsmammor, men alla har minst två barn, eller är så unga att det troligen kommer fler barn inom kort.

Hur har det gått för er? Någon som vill utbyta lite terapisnack i detta ämne?

Håller med dig helt och hållet Maggis01. Jag var så glad över barn nr1 och trodde verkligen vi skulle vara nöjd där, eftersom vi fick kämpa 1.5 år med IVF för att få henne. Men ack så jag bedrog mig, längtan efter att vara gravid igen (jag njöt verkligen!) och att få ge henne ett syskon har verkligen tagit över all vaken tid.
Vi har gjort 13 st IVF försök och bara fått 1 plus efter dottern. Vår ivf klinik sager att mina ägg är gamla nu och att vi borde nöja oss så som livet ser ut eller gå vidare med äggdonation.
Ja så där är vi nu. Mitt I ett vägval I livet. Det lutar åt äggdonation från en ung donator för jag orkar verkligen inte med ett missfall med mina åldrade ägg (fick missfall I v.10) till. Vårt missfall var verkligen traumatiskt.

Ps. du nämner 1-barnsföräldrar. Vi har 4 vänner som har 1 barn I familjen, och det känns faktiskt skönt att kunna ha fler runt sig som är "lika". Av olika anledningar blev det bara 1 barn för dem.
För oss har det varit stor avundsjuka från vår dotter när vi tex varit på semester och hon sett andra familjer som är fler eller om de tex reser med kusiner och så där.
 

Låter skönt att ändå ha bekanta med ett barn. Vi känner inga som har färre än två barn, så när vi bjuder över jämnåriga barn följer det alltid med något syskon och dottern får frågor om varför hon inte har syskon. Och vi får höra hur tur vi har som slipper bråket med två barn och hur lättsamt vi har det. :(

Missfall är verkligen fruktansvärt jobbigt. Väntan på att bli gravid, sedan oron innan ett ultraljud visar om det gick denna gång. Och känslan av misslyckande.:( Hoppas äggdonation funkar för er om ni bestämmer er för att fortsätta kampen om ett barn till!

Hej!

Ny här och hittade den här tråden!

Känner igen mig så väl i era berättelser.

Vi fick våran dotter 2011 genom ivf och va så otroligt glad, så vi va nöjd med bara 1 barn...ända tills för ca 1,5 år sedan...då försökte vi med ett ivf försök,men det gick inge bra så dom föreslog äggdonation,vilket vi gjort 2 gånger nu och det blev inget av det heller! =(
Har så svårt att ge upp tanken på ett till barn!

Ser att det va länge sedan det va aktivt i den här tråden men jag hoppas ni alla har det bra =)

Tant rosa: Vi har ju gett upp kampen och jag försöker lära mig leva ett liv som känns bra både för mig själv (och sorgen att det bara blev ett barn) och för vårt barn som får lära sig leva utan syskon. Ibland går det bra och i bland mindre bra. Hur gamla är ni och kommer ni fortsätta med äggdonation?

Vi är 43 år både jag och min sambo,och våran dotter blir 5 år om bara några veckor.

Vi kommer inte göra fler behandlingar för tyvärr kostar det alldeles för mycket pengar! och det känns jättejobbigt just nu att veta att det inte kommer bli fler barn.

Tycker ni är starka som kämpat så länge. Vi är i samma ålder som er och försökte få fler barn en tid utan att något hände. Det var jobbigt att det inte gick och en ständig rädsla att om jag blev gravid, att det skulle bli fler missfall eller dåliga värden på kub så att det barn vi ändå har skulle.må dåligt av ledsna, nedbrutna och kanske oengagerade föräldrar. Så till sist gav vi upp och sa att vi gjort ett försök, men att vi måste stanna där innan vi går under av själva kampen.

Ingen som inte varit i en liknande situation kan förstå hur tufft det är!