Hur hanterar man sorgen över att vara sekundärt barnlös?

Är det någon som är aktiv I denna tråden?
Vi har försökt få syskon i snart 3 år till vår dotter och jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare och acceptera att vi inte blir fler i vår familj.
Vi hade svårt att få vår dotter pga sjukdom hos mig och sen hade min man väldigt få dugliga spermier. Men det gick! Hon kom. Jag trodde jag skulle vara "nöjd" där men syskonlängtan är väldigt stark (det trodde jag inte när vi kämpade med dottern).
Extra jobbigt är det när dottern längtar efter ett syskon som "alla andra" barn har runt oss. Hon kan bli ledsen när vi är på solsemester tex för hon ser alla andra barnfamiljer som då är fler än 1 barn och de har varandra att leka med. Hon är jätteavundsjuk och ledsen och berättar för oss "jag vill också ha någon".
Hur går man vidare i sorgen om att inte kunna ge sin dotter ett syskon. 

Känner så mycket igen mig I det ni skriver.

Vi kämpar också med playdates när vi är lediga och när det har gått ett par dagar hemma så sager dottern att hon vill bjuda hem någon för att leka. Den biten hade inte garanterat varit på annat sätt om vi haft ett syskon, för en del syskon leker och en del inte. Finns ju Inga garantier tanker jag....

Jag blir också ledsen när jag ser gravida. Jag hade nog inte blivit ledsen om vi inte fått ett PLUS efter 10.e IVF försöket för syskon nu I vintras. Men det fick vi och det lämnade oss lika fort ( i vecka 10). Det är som en chock-situation. Jag undrar ibland om det verkligen hände?! Barnet skulle komma nu i juli och jag kommer på mig själv med att fundera på jaha nu skulle jag varit i vecka x och jag ser inte fram emot juli då jag fyller år, eftersom barnet skulle varit här hos oss då. En vän till oss är gravid och ska ha I juni, och jag hade ju haft ungefär lika stor mage som henne - och det gör mig ledsen ibland. Denna tjejen har dock kämpat med ensambefruktning I danmark och haft sina inre demoner att slåss med länge så jag missunnar inte henne barnet det är bara det att det är lite FÖR nära vår graviditet. Vi berättade inte att jag var gravid iom att vi ville hon skulle få vara I "ljuset" lite bland alla våra vänner. På så vis visste heller ingen vilken stor sorg vi bar på när vi fick veta att vårt barn inte skulle överleva, att vi troligen skulle få ett missfall. Det blir ibland lite fel...när man försöker göra rätt....

Håller med dig helt och hållet Maggis01. Jag var så glad över barn nr1 och trodde verkligen vi skulle vara nöjd där, eftersom vi fick kämpa 1.5 år med IVF för att få henne. Men ack så jag bedrog mig, längtan efter att vara gravid igen (jag njöt verkligen!) och att få ge henne ett syskon har verkligen tagit över all vaken tid.
Vi har gjort 13 st IVF försök och bara fått 1 plus efter dottern. Vår ivf klinik sager att mina ägg är gamla nu och att vi borde nöja oss så som livet ser ut eller gå vidare med äggdonation.
Ja så där är vi nu. Mitt I ett vägval I livet. Det lutar åt äggdonation från en ung donator för jag orkar verkligen inte med ett missfall med mina åldrade ägg (fick missfall I v.10) till. Vårt missfall var verkligen traumatiskt.

Ps. du nämner 1-barnsföräldrar. Vi har 4 vänner som har 1 barn I familjen, och det känns faktiskt skönt att kunna ha fler runt sig som är "lika". Av olika anledningar blev det bara 1 barn för dem.
För oss har det varit stor avundsjuka från vår dotter när vi tex varit på semester och hon sett andra familjer som är fler eller om de tex reser med kusiner och så där.