Hur hanterar man sorgen över att vara sekundärt barnlös?

Känner igen mig så i denna tråd. Kampen att hitta playdates lediga dagar. Känslan att semesterresor inte blir lika roliga för det ensamma barnet. Tron att bara man fick det efterlängtade högst älskade barnet (vi hade missfallsproblematik) skulle vara helt nöjd, men istället kommer nu skuldkänslorna att inte kunna ge vårt barn ett syskon. Ser bekanta som föder barn högt upp i åldrarna utan synbara problem och känner mig pinsamt nog avundsjuk. Försöker just nu lära mig att acceptera läget då åldern kommit i vägen. Men det är inte alltid lätt. Önskar att vi kände andra enbarnsmammor, men alla har minst två barn, eller är så unga att det troligen kommer fler barn inom kort.

Hur har det gått för er? Någon som vill utbyta lite terapisnack i detta ämne?

Låter skönt att ändå ha bekanta med ett barn. Vi känner inga som har färre än två barn, så när vi bjuder över jämnåriga barn följer det alltid med något syskon och dottern får frågor om varför hon inte har syskon. Och vi får höra hur tur vi har som slipper bråket med två barn och hur lättsamt vi har det. :(

Missfall är verkligen fruktansvärt jobbigt. Väntan på att bli gravid, sedan oron innan ett ultraljud visar om det gick denna gång. Och känslan av misslyckande.:( Hoppas äggdonation funkar för er om ni bestämmer er för att fortsätta kampen om ett barn till!

Tant rosa: Vi har ju gett upp kampen och jag försöker lära mig leva ett liv som känns bra både för mig själv (och sorgen att det bara blev ett barn) och för vårt barn som får lära sig leva utan syskon. Ibland går det bra och i bland mindre bra. Hur gamla är ni och kommer ni fortsätta med äggdonation?

Tycker ni är starka som kämpat så länge. Vi är i samma ålder som er och försökte få fler barn en tid utan att något hände. Det var jobbigt att det inte gick och en ständig rädsla att om jag blev gravid, att det skulle bli fler missfall eller dåliga värden på kub så att det barn vi ändå har skulle.må dåligt av ledsna, nedbrutna och kanske oengagerade föräldrar. Så till sist gav vi upp och sa att vi gjort ett försök, men att vi måste stanna där innan vi går under av själva kampen.

Ingen som inte varit i en liknande situation kan förstå hur tufft det är!