Hur hanterar man sorgen över att vara sekundärt barnlös?

Hej Sofie
Tänkt att denna tråd lever fortfarande! Som du ser har jag bytt "nick" till livetsmitt.  Jag kände att jag inte längre var 45 och att det var dags att byta.

Tyvärr måste jag säga att sorgen ligger väldigt ytligt för mig. I långa perioder tänker jag på att jag så gärna ville ha fått ett barn till. Det väcks när jag hör om bekanta som är runt 45 som får barn. Jag har kollat litet på äggdonation, men oaktat risken för havandeskapsförgiftning (jag hade havandeskaps med vår biologiska dotter), så är jag tveksam. Jag tänker på att ett ev. äggdonationsbarn skulle känna sig "halvt"  eller som ett andrahandsalternativ i jämförelse med vår biodotter (i synnerhet som det inte är öppna donationer i t.ex. Grekland). Jag tror att dessa tankar bl.a. härrör från min egen avsaknad av ena föräldern. Jag är liksom halvt historielös.

Jag blev väldigt berörd av ditt inlägg och skulle gärna komma i kontakt med dig. Därför inboxar jag dig med litet mer om mig. Om du skulle vilja höra av dig skulle jag bli mycket glad.
Mvh
Charlotte

Hej alla

Det var jag som startade tråden för längesedan. Jag kommer aldrig komma över sorgen helt, men däremot tänker jag inte lika ofta på det. Kanske för att jag tycker att det är så mycket nu när dottern är 5, aktiviteter, kompisar, hon börjar förskoleklassen till hösten. Själv är det jobbet och annat. Dottern har i princip aldrig frågat efter syskon heller. Men visst blir jag grymt avundsjuk när jag hör om familjer som har flera barn, det verkar så mysigt. Klimakteriet kom ganska tidigt (inom normalspannet alltså) för mig, tror jag hamnade i det efter att dottern föddes, fast då fattade jag inte det. Livet går alldeles för fort. I Stockholm, där vi bor, finns det ganska många endabarnsfamiljer, samtidigt finns det också många familjer med tre barn. Jag avundas dem, men samtidigt förstår jag inte hur de hinner, särskilt om de jobbar heltid. Just nu jobbar jag heltid, det är första gången sedan dottern föddes, och jag tycker att vi träffas för litet. Jag går nog ned på deltid igen, för jag vill verkligen vara med mitt enda barn. Det där med omgivningen som någon skrev om, tänk om vi hade bott i Kina, då hade ingen tyckt att det var konstigt eller synd om att ha ett barn.

Osorterade tankar en tidigt morgon!

Kram alla

Charlotte