Hur hanterar man sorgen över att vara sekundärt barnlös?
Hej,
Det är länge sedan du skrev ditt inlägg med frågan om hur man kan ta hand om sina känslor och sin längtan efter att få fler barn. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag är också ensambarn, förlorade min pappa (fast jag var bebis då) och växte upp själv med en mamma som var både fin, entusiastisk och välmenande men också nervös, rädd och väldigt sorgsen. Jag hade oxå andra bra vuxna omkring mig som gav oss bra stöd men jag hade önskat att det fanns fler barn att ingå i en trygg gemenskap med. Nu vill jag förstås uppleva den kärnfamilj jag själv inte fick ha som barn och jag vill ge min dotter (född 2010) den gemenskap jag inte fick. Jag kan inte riktigt hålla isär vad som är min längtan efter att få bli småbarnsförälder igen, få vara den där omvårdnade varma trygga famnen, få uppnå mitt livsmål som många andra att få en egen "flock" med barn som leker och bråkar med varann och vad som egentligen handlar om att känna att jag gjort allt och gett allt jag bara kan till min dotter så att hon inte ska behöva uppleva samma tomhet och ensamhet som jag ofta kände. Jag vet inte vad som är vad.
Om du fortfarande vill skriva om de här känslorna och tankarna nu efter nästan tre år så finns jag här att utbyta tankar. Jag är 39 år snart men har tillsammans med min sambo försökt i nästan tre år och tror inte det blir något mer barn. Jag har förstås ett hopp men vill samtidigt kunna gå vidare och känna en värme och tillfredställelse över den lilla familj jag har.
Var är du i tankarna och känslorna nu, 2,5-3 år efter ditt inlägg?
Mvh Sofie