Avslag för KS pga av rädsla och ångest inte är anledning nog...

När man träffar läkaren måste man säga de magiska orden:
Jag vägrar och ni kan inte tvinga mig.

Kan de bluffa dig till att ha en vaginal förlossning så gör dem det.

Gick på spec MVC och deras attityd fick mig att koka. Vissa läkare är helt iskalla och tänker endast på sin egen statistik (och då var jag inte helt anti vaginal förlossning utan ville väga fördelar mot nackdelar.

Jag sa liknande saker... stod på mig hårt... men han sa bara att det inte är upp till mig
att bestämma, att de följde nationella rekommendationer och att jag inte kan begära
ett KS. Att oavsett om jag vägrar eller inte så kommer barnet fram förr eller senare...

Ja, hård och iskall... Hade varit bättre om jag inte bott i norr... här finns inte många lasarett
så dom har liksom ingen konkurrens och kan vara kyligare...

 

Men fy fan. Vet inte vad jag ska säga. Måste kännas som ett övergrepp. Hoppas nån kan hjälpa dig att lösa detta. Kan ju knappast vara bra att gå igenom en förlossning när man är så rädd att man har ångetst. Känner för dig:(

Varför är du rädd? Smärta? Att du inte ska få ut barnet? Är det att förlossningen ska starta och du inte hinner in? Rädd att förlora kontrollen? Vad? Vi är gjorda för att föda barn och du kommer ha all hjälp du behöver när det väl är dags. Min väninna var också livrädd, fick inget ks men tjatade till sig en igångsättning. I efterhand är hon glad att hon födde vaginalt. Hon säger att hon fann en inre styrka hon inte visste fanns och som hjälper henne att vara mamma också. Du kommer klara en vaginalt förlossning, även om du inte tror det just nu. Eftersom du inte får ks, kanske även du kan be om att få bli igångsatt? Önskar dig all lycka till!

Tack för era svar! Jag har en förlossning i bagaget som inte gick så bra... fick inga
krystvärkar, både mina värden och dotterns värden var dåliga, det var kämpigt och
jag kände mig totalt hjälplös och utelämnad... svårt att förklara.
Jag är nog mest rädd att något ska gå snett, men även att jag inte ska orka med,
att jag ska känna panik och vara totalt utlämnad osv...  Jag tycker att jag borde få
bestämma själv om jag vill göra ks eller inte... jag är påläst och medveten om
riskerna både med vaginalt och ks m.m. Känns sjukt att inte ha något val... och
att det inte bedöms individuellt utan ska gå efter nationella rekommendationer.
 

Tror faktiskt det mer handlar om ekonomi att de inte godkänner ks hur som helst, än något annat. Förstår då din rädsla, men ingenting säger ju att det blir likadant igen. Förhoppningsvis går det mycket bättre denna gången.  Det du skriver känns som att du inte fick rätt stöd under förlossningen.

Jag förslår fortfarande att du kämpar för att få en igångsättning så sker förlossningen under mer kontrollerade former.

Nu har jag fått KS beviljat på andra grunder/orsaker till rädslan i sig, men jag tycker det låter som att de liksom inte erbjudit dig några direkt vettiga alternativ heller eller någon direkt hjälp. Tjejen ovan här skriver igångsättning, har de ens informerat om det som ett alternativ? Om du nu ändå fött en gång förut och kunnat tänka dig att föda vanligt då, så måste de ju finnas något att jobba med så att säga - att de då inte slänger fram all hjälp de kan är ju ytterst märkligt. De lär ju göra allt de kan, och om de inte gör det är det väl magstarkt att inte tillmötesgå dig kring KS...tycker att jag har blivit otroligt proffsigt och empatiskt bemött, och jag har fått veta alternativen, och de har verkligen tagit sig tid i att "borra i" min rädsla. Nu landade det i att de inte trodde den var behandlingsbar och att det skulle bli en för stor risk för mig att försöka på vanligt sätt så jag beviljades snitt, men det var ju efter en rejäl insats från deras sida iaf...

Nä, fy farao vad dåligt! Man blir ju ledsen, och inte ett dugg förvånad att folk skjuter upp barn av rädsla för att inte få hjälp. De kan ju undra över varför de inte får ner de planerade snitten pga rädsla, eller de som sker för att förlossningen går åt skogen när mamman får panik och inte samarbetar längre...

Stå på dig TS!!! De har inte rätt att neka dig. Ja sa redan till vid inskrivningen att jag kommer inte föra vaginalt, och fick då tid till läkare. Efter 2 kortare samtal är det klart med KS. Det är första barnet också, min anledning är förlossningsrädsla.Att gå och må dåligt, ha ångest och vara rädd är varken bra för dig eller bebisen. Prata med din BM.

Vad hemskt! Blir jag gravid kommer jag att vägra föda vaginalt, det är min kropp och jag har rätt att bestämma hur det ska gå till, vi betalar faktiskt skatt för att vå den vård vi behöver! De hade aldrig vågat vägra en man kejsarsnitt, om ni förstår vad jag menar. Bara för att man är kvinna tycks man behöva stå ut med precis allt.
Stå på dig och sök upp andra läkare! Spela lite teater om det behövs!

Där jag bor är det svårt... jag har pratat med min bm som gav mig en tid
hos specbarnmorska, vi hade ett par samtal, jag fick gå till en förlossningsläkare (se ovan)
Själva beslutet tas i en grupp där alla förlossningsläkare på sjukhuset deltar. Finns alltså
ingen annan läkare jag kan prata med där... Det finns heller inget fler sjukhus inom
länet så då måste jag söka i andra län. OM någon där skulle bevilja KS så måste läkare i
mitt län skriva på att de godtar att betala BB kostnad. Man har rätt till att föda var som helst
inom landet men BB kostnaden skall betalas av det egna länet.  Jag försökte påtala att jag
borde få vara med att bestämma om ingrepp i min egen kropp osv. Men så är inte fallet, de
väger fördelar mot nackdelar och enligt dem så är det bästa att för barn och moder att föda
vaginalt. De i mitt landsting tar ingen hänsyn till förlossningsrädsla... Jag känner mig
överkörd, rädd och ledsen... Det känns även orättvist att bara för att jag bor i fel landsände
eller åtminstone i fel län så ska jag inte få samma rättigheter som någon som exempelvis
bor i stockholm och har flera sjukhus/lasarett att ansöka hos. Vägra föda vaginalt var ett
dåligt argument enligt min läkare då han sa att jag kan vägra bäst jag vill, barnet kommer ändå
ut förr eller senare...