Skiljsmässan förstörde mig.

Tja.

Min sambo lämnade mig med vår son för 3 månader sen-
för en annan.
Jag har en mild autism, inga vänner överhuvudtaget, och heller ingen stödjande familj.
Känns det bättre nu?

Faktum åsido; Det finns fler fiskar i sjön. Men tro mig, INGEN vill ha en deprimerad man/kvinna i sina liv.
Jag förstår att det är otroligt smärtsamt för en man att förlora något man håller kärt, även om kärringen din (säkert) var en urbota su*** ibland.
Livet är ingen lek, och det är heller inte sliddjuren vi kallar för "frugor"..
Försök ta kontakt med en terapeut om det gör för ont.

Jag har väll turen själv, av att faktiskt vara en bättre människa, och mår "bättre" utan mamman till mitt barn.
Det har jag försig att tacka ungen för.

Ta hand om dig för f*n. Tänk att du är världens bästa pappa, och att du är/SKA vara en förebild för barnet

Jo, fast smärtan sitter ju kvar. Inte sant? Jävla KÄRRINGAR alltså.
De är inte visserligen inte likadana allihopa, men tamig f*n varenda tjej jag träffat är likadan.

Sen vill jag bara säga att det inte spelar ingen roll om mamman har ensam vårdnad av barnet (antar att ni har gemensam då ni varit gifta) så får man ALDRIG någonsin neka den andra föräldern att träffa den andra föräldern.
Om mamman till din son nekar dig, kan du ansöka om ensam vårdnad, och kommer GARANTERAT att få det, då mamman inte sett till att sonen fått det han har rätt till: Två föräldrar.

Om du vill kan du skriva till min inbox för att få ett namn, ett nummer och en mejladress till en av de främsta barnrättsjuristerna i sverige. Hon står på pappans sida dessutom, då det oftast är mamman som nekar och så vidare.

Bara hojta till!

PS. Och ge fan i att ta livet av dig för en brud. Tänk på sonen vad han skulle säga om dig när han växer upp:
"Min pappa var för svag och feg" t.ex.

Skaffa en boxningsäck och börja mata in slag på den istället. DS.