• IkaLisa

    Går det att få ett; och de levde lyckliga i alla sina dagar?

    Jag är en ganska ung mamma till sex barn, äldsta 13, yngsta 2.

    För snart 1 år sedan förstod jag att jag inte klarade av att leva med min dåvarande make och tog beslutet att skilja mig från honom.

    Förberedde mig mentalt på att jag kanske var tvungen att leva ensam med mina barn, vem skulle vilja ha en kvinna som har så många barn, som är så bunden och i så många år?

    Ödet ville annorlunda och jag träffade via nätet en pappa med fyra barn. Vi  tror själva på oss och på att vi klarar av det. Men vi har så många problem att lösa. Alla går nog att lösa , det jag nu oroar mig mest för är det faktum att jag kommer att bli styvmamma till fyra barn. Hur gör man för att inte bli en styvmamma som har skillnad på sina egna barn och partnerns?

     

  • Svar på tråden Går det att få ett; och de levde lyckliga i alla sina dagar?
  • IkaLisa

    Vi har väldigt lika åsikter om barnuppfostran och ansvar. Det är knappast det som kommer att vara det största problemet.

    Handlar mer om...
    jag vill ju att alla de barn som bor i samma hus skall känna samma grundtrygghet, känna sig lika älskade...

    Men hur mycket är det tillåtet att känna för ett barn man själv inte fött? Hur mycket "mamma" får man vara?
    Jag vill ju inte ta ifrån styvbarnens  mamma hennes roll i deras liv... 

  • IkaLisa

    Har sista tiden suttit och läst den ena skräcktråden efter den andra om hur "styvmamman" tar sig för stora friheter. Blandar sig i för mycket i bonusbarnens liv...

    Som helt ny inom området är det inte så lätt att veta vad som är okej...

    Olika mammor tycker förstås olika, det förstår jag absolut. Men finns det något man verkligen inte får göra, någon gräns som man lätt går över men som borde göras klar? 

  • IkaLisa
    Iam skrev 2012-08-15 14:34:17 följande:
    Det som är viktigast att tänka på är inte hur andra gör, det är vad som funkar för er och er familj. 
    Relationen du bildar med barnen ska utgå från er och era behov, inte från någon mall.
    Sen är det ju skillnad i åldrar, vad barnen behöver.
    En 2-åring behöver kanske ha att du är mer åt mamma-hållet med kramar och närhet, men en 15-åring är nog mer i behov av en "extra vuxen man kan prata om saker med man inte kan säga till mamma eller pappa"

    Du ska absolut inte vara rädd för att ta mammans plats, det kan du inte. Det vet alla som har lite säkerhet i sin föräldraroll och lite sunt förnuft, att det är omöjligt. Så sådana kommentarer ska du bortse ifrån.

    Kör på magkänsla och på det som känns rätt för stunden och för just det barnet.
    Det är det bästa tips jag kan ge.  
    Det som väl kan kallas tur i vårt fall är att våra barn verkligen är i samma ålder. Det betyder ju att det är ungefär samma situationer som dyker upp ungefär tillika med barnen. 

    Egentligen tror jag ju att så länge man kan diskutera allt är det inget så stort problem att man inte kan komma över det. 
Svar på tråden Går det att få ett; och de levde lyckliga i alla sina dagar?