Hur når jag min trotsiga 5-åring? Lite uppgiven..

Jag upplevde min väns femåring precis sån här i perioder - helt omöjlig att ha i möblerade rum. Nu är hon ganska plötsligt en förtjusande, lite blyg sexåring istället. De är lika förbluffade som jag - det är jobbigt, men det går över. Kämpa på.

Jag brukar tänka på hur jag själv kan vara ibland (trött, hungrig, grinig eller bara på jäkligt kasst humör). Dagar då jag kan ryta i åt barnen och säga till på skarpen. Inte skrika eller så, men ryta i så att säga.

Men jag försöker att undvika det. Jag anser inte att jag borde ryta i åt vuxna heller, även om det ibland också kan ske. Istället försöker jag vara lugn och tillmötesgående - i den mån det går.

Jag känner ofta att de jobbiga bråken jag har med mitt barn mest beror på hur jag bemöter mina barn. Ballar jag ur så kommer de absolut att balla ur.

Först och främst så har vi i vår familj ett par grundregler. Man får vara arg, leden eller förbannad. Det är helt okej, det är inte farligt på något vis. Men man måste alltid respektera andra, behandla andra bra. Man får inte slåss eller kasta saker t.ex.

Våra barn har haft perioder då det testas mänga gränser. Mitt ena barn är i en nu, börjar komma ur det lite.

Hon är så ledsen och förkrossad hela tiden. Hon gråter hela dagarna. Hon vill mest sitta i ens knä och mysa. Hon "bråkar" mycket, vill ofta tvärtemot.

Jag brukar fundera innan jag tar en konflikt. Ofta kan jag undvika ett ledset barn i butiken t.ex. Vi accepterar inte att våra barn lägger sig ner och skriker på golvet, att man stör andra. Då får man gå ut ur affären. Men man för några varningar innan. Lugnt och sansat, och det är viktigt att förklara varför man inte kan stanna kvar i butiken om man stör.

Någon respektive några gånger har jag eller sambon burit ut barnet. Men vi ger alltid barnet flera chanser att ändra sig. Det är helt okej att barnet är ledsen men han/hon får inte skrika och störa en massa människor. Då får man gå undan.

Jag tror att man ska undvika att bli arg. Tänk efter innan - är den hör konflikten värd att ta? Vad är fel, är barnet hungrigt? Ge en frukt. Är barnet i behov av uppmärksamhet? Ta en paus i handlandet och titta på fiskar i fiskdisken, det gör alltid vi.

Lite dum fråga det här kanske men jag frågar ändå

Hur mycket "egentid" får stora dottern med bara dig? Ta några minuter varje dag då lillasyster måste vänta och gör precis vad din dotter vill. Det räcker med några minuter men då får hon välja (så länge det inte är något farligt/förbjudet osv). För vissa barn är det så viktigt att få mammas och pappas uppmärkasamhet att det inte spelar någon roll att uppmärksamheten är negativ dvs bestär av skäll, gräll osv. Våran tös är sådan och eftersom jag är precis tvärtemot har det tagig mig en stund att komma på det :) Men nu minskar bråken mycket då jag med flit ignorerar de minst farliga bråken och istl ger henne full uppmärksamhet när hon gör något bra.

Tack för konkreta och handfasta råd!

Jo, egentid skulle hon säkert vilja ha mer.. Förut så fick hon en stund själv med mig och min man efter att hennes syster somnat, men nu är det snarare lillasyster som är håller sig vaken längre på kvällarna. Vi brukade spela ett spel eller lägga pussel eller nåt, men det är svårt att få till kan jag tycka..

Idag gick hon och jag på bio i alla fall. Hon tyckte verkligen att det var jättemysigt, det märkte man.

Att mitt humör styr hennes är också tydligt tycker jag. Det är helt klart så att om jag har en "dålig dag" så reagerar hon på det.. Jag har ett bra tålamod normalt sett, men om jag blir arg så släpper det inte så snabbt. Jag har svårt att vända på mitt humör om jag väl blivit arg. Det är en svaghet.

Som Pinguicula skrev så tycker jag också att det är viktigt att man har rätt till sina känslor. Hemma hos oss då jag växte upp blev man snabbt avskriven som "dramaqueen" om man var emotionell. Det har jag varit noga med att INTE föra vidare till mina barn. 

En sak jag tycker är svår är att man lätt kommer på sig själv att tänka att hon är krävande i sin personlighet. Hennes lillasyster är raka motsatsen och det känner hon nog av med. Där är det rätt så konfliktfritt och hon är typ nöjd jämt.. Känns hemskt att jämföra, men det är svårt att undvika att hon får mer negativ uppmärksamhet än sin syrra. Det är dock något jag verkligen försöker jobba på och känner ofta dåligt samvete för.

 

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver, har också en 5-åring som är precis likadan. Blir så trött och slut ibland och tappar humöret. Kom gärna med fler råd och tips.

Skönt att höra att det är fler med 5-åringar som är rent ut sagt skitjobbiga. Vår kille fyllde 5 i april och har en lillebror som är 6 månader, vilket förstås är jobbigt för honom. Dock är han nästan alltid rar mot lillebror - dock är han som ett monster mot oss.

Han lyssnar aldrig! Självklart måste man välja sina strider men att springa över parkeringar eller hoppa från bryggan fast han han inte kan simma är farligt.

Han har alltid varit viljestark, men nu är det outhärdligt han är även väldigt bossig med sina kompisar och ska alltid bestämma hur leken ska vara. Jag börjar bli allvarligt oroad för hur det ska gå för honom om han aldrig kompromissar. Ingenting kan genomföras utan "hot" varningar eller mutor. Jag kan knappt sova längre för jag känner mig helt handfallen inför detta.

Känner också igen mig, å guu va skönt mitt opp i allt att läsa att det finns fler barn med vår tjejs humör.. Hon e överallt o vi har konflikter om sånt som tillhör rutiner tom. Borsta tänder o hår blir ifrågasatt, tänker inte duscha, inte äta, är på sin lillasyster ständigt känns d som. Tänker på att alltid fånga upp det positiva hon gör o trycka på det, men vissa dagar känns det som man bråkar 24/7 :( skulle vilja ge henne mer egentid men när lillasyster sen somnar på dagen så vill liksom inte lillan va med mig riktigt. Hon vill leka med kompisarna på gården. Vissadagar funderar jag om hon har nån bokstavskombination, hon kanske behöver hjälp.. Vet också att det händer ju mycket just nu, alla känslor som bubblar o man behöver hjälp att sortera o sätta namn på, jaa.. Jag följer tråden och ser om någon har nå bra svar åt dig/oss ;)

Det här är något som jag också känner igen väldigt tydligt.
Vår dotter fyllde 5 år i mars och är en riktig virvelvind som alltid är i rörelse, låter, busar, skuttar och leker. Hon är viljestark, argumentationsstark, mkt talför och har många känslor. Hon kan argumentera för sin sak i oändighet och har väldigt bra minne så det gäller att aldrig säga något (ens nämna i förbifarten) för det minns hon väldigt bra. Värre är det då med minnet av saker som vi sagt att hon INTE får göra för det "glömmer hon bort". 

Hon har lätt för att få vänner och fungerar bra i sociala sammanhang, men sin lillebror bossar hon runt med hela tiden. Han får instruktioner och kontrainstruktioner, stackarn. Som tur är så säger han ifrån när han inte vill, men då blir det också bråk ibland.

Det allra värsta är att dottern inte lyssnar, eller väljer att inte förstå vad vi menar, helt medvetet. Då kan jag bli tokig. Jag vet att vi har en hög toleransnivå för att inte ta strider precis hela dagarna. Så länge det inte är fara för livet eller stör andra så får hon testa sina gränser. Det känns ibland helt hopplöst när dagen bara går ut på att tjata och släcka ut konflikter. Att hon alltid ska få som hon vill är det inte tal om. Vi har, precis som någon skrev ovanför, även burit ut barnen från affärer eller gått hem från kul saker för att de inte lyssnat på oss. Det ger åtm en kortvarig effekt och det kommer de ihåg vid något senare tillfälle.
När de var hos mormor o morfar ett par dagar i somras så var de som ljus hela tiden, så något har vi väl lyckats med i vår uppfostran även om vi också funderar på någon bokstavskombination och om det är läge att ta professionell hjälp....
 
Under sommaren har hon nu flera gånger brutit ihop fullständigt ett par gånger, oftast i samband med trötthet eller när vi ska skiljas från vänner o familj efter något kul tillsammans. Det är hjärtskärande och det enda som hjälper är att hålla om henne och visa att det är ok att vara ledsen men att man aldrig får vara elak eller slåss för att man inte får som man vill. En sida som vi inte sett hos henne sedan hon var runt tre år och hade den förra överjävliga känsloperioden. Jag har förstått att det här är en fas som barnen ska gå igenom i större eller mindre utsträckning.

Vi försöker också ge båda barnen egentid med oss och det är alltid uppskattat av alla parter. Det är ju så lätt att vara med bara ett barn .  Som tur är finns det också väldigt positiva stunder då vi faktiskt är en funktionell familj, men de försvinner lätt i ett sammelsurium av skrik, gnäll och bråk.

Vår egen dagsform speglar sig i barnens beteende och ibland får jag bita mig i tungan för att inte själv bli en vansinnig förälder på en 5-årings nivå.

Ser framemot att få lite handgripliga tips från er andra som är i samma situation.

Må styrkan vara med oss             

Verkar som att våra 5-åringar är ganska lika. Viljestarka och bestämda och då blir det lätt konflikter. Försöker också välja mina strider men vissa dagar så är allt fel. Nu ska jag väcka min lilla älskling och gå till dagis första dagen efter semestern, får se hur det går.

Jag förstår dig!
Vi har samma situation med vår 5 åring och jag blir GALEN! Hon blir rent ut sagt som ett litet monster varenda förbannade kväll. Så fort det är läggdags, hon inte får exakt som hon vill när hon vill det, så blir hon som förbytt. Det tär på hela familjen, hennes äldre syskon är skittrötta på hennes evinnerliga utbrott, vi är trötta på det och det sliter på mitt och sambons förhållande något enormt. Det skriks, vrålas och grinas för aaaalllt! Allt! Konstant! Hon slåss, sparkas, försöker bitas och ger sig inte vad man än säger. Hon skriker att vi gör illa henne fast vi kan stå 10m ifrån och bara försöker prata med henne. Framförallt kvällarna är värst och ingenting verkar fungera. 

men alltså.. hon är fortfarande liten, trots hon är storasyster

5 år? Mitt barn är också snart den åldern. Hon är precis som ditt barn- lyssnar aldrig ang säng och soffhoppande, alltid bråk om att gå till badrummet innan läggning osv osv. 

det finns jättebra insta-konton du kan följa som tar upp allt om barns beteende och känslor bla ishinna_b_sadana.. kolla upp det, tycker hon är toppenbra

Idag hade vi återigen världens utbrott. Varför?
Tv:n blev upptagen när hon själv valde att gå därifrån och leka på sitt rum istället. När hon sedan efter en lång stund kom på att hon ville se på tv och pappa satt där blev det utbrott from hell! Hon skriker så hon väcker hela huset (hennes syskon är jätteglada på henne nu ) rev mig rätt över ansiktet och bara var heeeelt jäkla sjövild! För att någon annan satte sig vid tv:n! Jag orkar inte med hennes konstanta utbrott längre! Att prata med henne funkar inte, att krama eller ge närhet funkar inte, det slutar bara med att hon rivs, bits, slåss och sparkas. Hon skiter TOTALT i vad vi säger och bara kräver att hon ska få som hon vill! Jag förstår inte vad som har hänt med henne, hon blir ju som en helt annan person. Nu har hon lugnat sig, sitter och ritar och sjunger och man förväntas släppa allt och bara vara så fruktansvärt jäkla glad och pedagogisk förälder. Men jag orkar inte mer, jag gör verkligen inte det. 

Ja, när hon är i affekt så kan ni bara glömma allt! Då går det inte att prata, krama eller nånting annat! Ni måste vänta på att hon börjar landa.

En sån där gång med TV:n skulle jag lugnt förklara att den så klart används av andra och eftersom hon inte kan bete sig får hon gå till sitt rum och lugna ner sig en stund. Dessutom ingen TV måndag morgon för det klarar hon tydligen inte av än och hon ska självklart be om ursäkt för att hon är våldsam och skriker. Våld är oacceptabelt!

Och nä, man måste inte vara så förbaskat pedagogisk jämt, det är nyttigt för barn att se att man blir ledsen eller arg när de beter sig illa.

Ett sätt när hon är så där våldsam och ska gå till sitt rum men vägrar är faktiskt att bära henne på ett sådant sätt att hon inte kommer åt att rivas och slåss. Bensparkar får man stå ut med en sådan gång tyvärr och försöka ignorera. In på rummet, lugna ner sig.

En del kommer säkert tycka att man gör fel att hålla på det sättet, men man måste som förälder faktiskt se till att barnet inte skadar sig själv eller andra.

Förstår att du har det jobbigt. Ett tips för att få fler svar är att starta en egen tråd istället för att försöka puffa upp en som är urgammal. Om du trycker på citera vid trådstarten så får du fram datumet då tråden startades. TS dotter är snart myndig...