Min mamma tycker inte om mig längre ..
Hej! Är ny här, blev medlem för jag vet inte vem jag ska prata med om detta. Behöver nog lite stöd och tips eller höra om andra varit med om något liknande. Är en tjej på 23 år.
Det handlar om relationen till min mamma. Vi har alltid varit väldigt nära varandra, mycket bråk men också mycket stöd och kärlek har jag fått. Jag var en oerhört strulig tonåring (det visade sig bero på att jag har adhd) då jag var ganska utåtagerande och destruktiv. Mina föräldrar kämpade väldigt mycket med mig, och gav aldrig upp. För detta älskar jag dom, och jag har ALLTID kännt att oavsett vad som än händer har jag alltid min familj. Eller .. min pappa är konflikträdd och vi har väl inte den närmsta relationen. Har på grund av detta haft väldigt dåligt samvete och fförsökt gottgöra dom alla år sedan jag blev vuxen.
Dock har vi alltid bråkat väldigt mycket, på grund av att vi båda har starka åsikter men olika åsikter om mycket. Vi är alltså väldigt olika men ändå lika.
Hon har alltid varit väldigt kontrollerande. Skulle alltid gå in och läsa mina msn konversationer när jag var tonåring (väldigt obehagligt). Men hon nekade detta när jag frågade, fast jag vet att hon gjorde det. Jag har alltid kännt mig värdelös i hennes ögon, för hon har alltid tryckt ner mig fast inte så andra har märkt. Hon är väldigt mån om hur "ytan" ska se ut, hur hon och hennes familj framställs. detta är bland annat en sådan sak som jag absolut inte bryr mig om och tycker är jätte töntigt. Exempel, så har hon alltid jämfört mig med sina vänninors döttrar (men det ska inte låta som det, men deet ÄR en pik!) tex: "åh johanna, hon är så söt. Har alltid så snygga kläder, hon gör det och det osv". Och hon överdriver verkligen som att vänninans dotter är perfekt på alla sätt. Detta har hon ALLTID gjort. Istället för att säga: "jag tycker du klär dig fult", säger hon "johanna är så snygg, har alltid jätte snygga kläder" och så berättar hon vad hon har på sig. Det kanske låter som jag är totalt överkänslig och paranoid men det är liksom en sorts psykisk misshandel som är osynlig för andra.
Jag hade svåra ätstörningar under hela min tonår på grund av att hon alltid varit livrädda för att jag ska bli överviktig. Hon kunde säga att jag åt för mkt, osv fast jag aldrig var tjock. När jag sedan blev för smal, var det katastrof och hon tvingade mig att äta (det var bra iofs).då såg jag äckligt smal ut. Men hon frågade aldrig varför jag faktiskt slutade äta från första början. När jag blev fri från ätstörningarna och gick upp i vikt (såklart) började hon pika mig igen att jag skulle äta mindre. HELT SJUKT!! Fast jag gråtit och sagt att när hon säger sånna saker blir jag jätte ledsen. Det går liksom inte in i hennes huvud. Kan verkligen förklara hur jag känner, och hon verkar må dåligt över deet. Men nästa dag gör hon samma sak igen. Tex "man behöver ju inte äta upp all choklad" och tittar på mig. ingen annan märker något.
Hon klagar alltid över hur jag ser ut, att jag sminkat mig fult, har fula kläder osv. Fast hon ver hur dålig självkänsla jag har. Saken är den, att jag är söt, är kanske inte den mest modemedvetna för jag lägger hellre pengar på andra saker men har typ normala kläder och jag är normalviktig och har aldrig ens varit överviktig. (kanske något kilo när jag pendlade i vikt). Det är precis som att jag inte duger förrän jag är och ser ut som en barbiedocka.
Det är där vi är så olika. Jag bryr mig inte! Utseendet är inte allt för mig. Jag kan gå osminkad på stan, i mjukisbyxor. Jag känner inget behov av att locka håret och göra mig snygg varje morgon. Men för henne har detta alltid varit såå viktigt. Och det sårar mig att aldrig duga.
Hon hakar även upp sig på vissa saker. För ett tag sen var det att jag inte hade pojkvän. Och detta är också sjukt, eftersom jag alltid har haft en osund relation med män. Jag har alltid avverkat pojkvän efter pojkvän som inte har varit dom bästa. Kunde inte leva ensam tidigare! När jag till slut tröttnade på killar som var behandlade mig illa, bestämde jag mig att min nästa kille ska vara någon som är världens snällaste, som behandlar mig väl. Skaffade även en hund för sällskaps skull, och har sedan dess varit singel för jag inte har hittat någon som det klickat med.
Så nu är hon livrädd att jag aldrig ska hitta någon. Är liksom besatt! Redan efter ett halvår blev hon sådan, istället för att vara glad att jag för en gångs skull trivs med mig själv och kan klara mig utan någon kille.
Då börjar hon direkt med sina vänninors döttrar: "åh du ska se lovisa, elsas dotter, hon dejtar hur många killar som helst". Och säger jag att sluta jämföra mig med dina vänninors döttrar, säger hon att det gör jag inte alls. Jag berättade att jag inte vill ha pojkvän för sakens skull, att jag inte letar utan tar det som de kmr. Men hon är så orolig.
Har även alltid fått höra att jag är en känslig själ, som är svag och inte klarar så mycket. Att jag liksom behöver tas om hand, att jag inte kan hantera motgångar utan att bli depressiv osv. (jag har en känslighet men detta beror ju på min självkänsla och hennes psykiska misshandel, men också min adhd).
Jag pratade med en psykolog om detta, att jag tyckte jag var en svag människa. Då sa hon "varför tror du att du är svag egentligen? Jag tycker du verkar väldigt stark". Och jag bröt ihop totalt, och insåg att jag faktiskt är det. Allt jag har gått igenom i mitt liv har jag lärt mig av, och rest mig upp och gått vidare igen. Har aldrig slutat kämpa.
Nu har vi iaf sämre relation än någonsin och jag är så ledsen. För det är precis som jag har vaknat upp ur en illlusion och insett hur mycket min mamma bryter ner mig psykiskt. Tillexempel så var jag hos min bästa vän och grillade igår, det var jag hon och två till. Mamma tycker jag umgås för mycket med min bästa vän, att jag borde skaffa andra vänner. Men saken är att jag trivs bäst med henne, hon får mig att må bra, varför ska jag då inte va med henne? Mamma vågar inte säga att jag inte ska umgås med henne, så istället hör jag direkt på hennes röst hur besviken hon blev att jag inte var med någon annan. Jag är en social tjej, men på grund av min adhd som lätt gör mig trött och osäker trivs jag som sagt bäst med dom jag känner väldigt väl. Detta vägrar hon förstå. Jag blev jätte arg och sa "varför ska jag inte va med henne? om det är de jag mår bra av?" men on vägrar förstå. Låtsas som ingenting, hon är aldrig skyldig.
En annan sak är att jag rider mycket, men då tycker hon att mer än två dagar i veckan är för mycket. Och rider jag mer märker jag direkt på hennes röst att hon blir sur. Men hon vågar aldrig säga något längre, för hon vet hur nära jag är på att säga upp kontakten.
Hon liksom suckar och blir kort i tonen. Den där tonen tränger sig in i min själ! Jag var glad hela kvällen tills jag pratade med henne och hon hade den där besvikna rösten. Så är det med allt! Rider jag för lite, borde jag rida mer, rider jag för mkt, borde jag rida mindre. Gör jag för lite om dagarna är det katastrof, gör jag för mkt om dagarna är de också katastrof. Jag blir f*n knäpp av detta!! Orkar inte mer nu.
Jag är så fruktansvärt ledsen. Vet inte vad jag ska ta mig till, för samtidigt som hon får mig att må dåligt är hon min trygghet och har alltid varit mitt stöd. Det är precis som óm hon inte tycker om mig längre.
Kan man sluta älska sitt barn?
Min bror som är världens aktivaste människa, och smartaste och självständigaste är hon helt annorlunda mot. dom har ju inte lika nära kontakt men hon pratar alltid så bra om honom, och är han med så är hon en helt annan mmänniska. Precis som hon fjäskar och gör sig till för att få honom att tycka om henne. Helt sjukt. Men mot mig, pappa och mormor är hon snäsig och elak.
precis som hon inte längre har någon empati.
Usch vad långt detta blev. Det är nog ingen som orkat läsa. Behövde bara skriva av mig. Känner mig så misslyckad. Hennes bild av mig har överförts till mig nu. Hatar mig själv och känner mig alltid så fel.
Vad tycker ni jag ska göra? vet inte om jag klarar av att bryta kontakten.. Försöker iaf att inte bry mig om henne, och inte ringa henne. Dock ska hon ändå ringa varje eller varannan dag för att kolla vad jag har gjort.
är såå tacksam för alla svar och om någon orkat läsa, det gör mig varm om hjärtat igen. Kram på er!