myoneday skrev 2012-05-28 19:20:42 följande:
Jag och mitt x var tillsammans fram och tillbaka till våran son var 3månader. Sen började han droga.
Jag orkade inte med hans psykiska tillstånd. Han var otroligt kontrollerande och svartsjuk. Han var manipulerade och det visade sej att han inte var den man sa att han var.
Hela hans livshistoria stämde inte och allt han hade sagt var lögn. Hemska saker som han berättat var bara påhitt.
Visste inte längre vem han var.
Har var inte alls brydd att träffa sin son nånting, han ringde mej ofta i två års tid efter att vi separerade för att få min sympati av hans bedrövliga liv och det tog lång tid innan jag klarade av att klippa helt.
Men när min son var 11månader så träffade jag en underbar man.
Min son kallade han för pappa och det blev bara så. Jag och han fick ett gemensamt barn och gifte oss å hela fadderullan. Men nu..när min son är 6år och har en familj och ser min man som sin pappa så hör xet av sej just när vi skickat in pappren om närstående adoption..och han vill skaffa ett umgänge men han!
Jag har hört att det handlar om "barnets rätt till förälldern" men i de här fallet så har han redan föräldrar.
Mitt ex har suttit på flera behandlingar och bott överallt i sverge och ALDRIG brytt sej om min son.
Jag vet inte hur stor chans det är att han kommer få träffa han..men jag kommer göra allt för att det inte ska hända..
Jag kan säga så här, som ett barn till en ensamstående mamma och med en pappa som valde alkoholen och drogerna före sitt kött och blod. Han är inte min pappa idag.. Har aldrig kallat honom för pappa och kommer aldrig göra det heller.
Jag verkligen hatar orden "barnets rätt till föräldern" dra åt helvete säger jag bara! Det är det dummaste jag hört.
Från det att jag var ca 6-7 år så har jag frågat min mamma varför jag måste träffa honom när han aldrig varit intresserad av mig tidigare?! Jag har aldrig blivit tvingad till att träffa honom men alltid blivit tillfrågad eller så har han kommit på mina kalas med sisådär 2-3 års mellanrum. Ironiskt nog så brukade jag alltid få höra "Men är du så stor redan, fyllde du inte * år nyss?" och så visar det sig att det var 3 år sedan jag såg han sist.
Fattar än idag inte vad han gjort för nytta i mitt liv..
Det har bara varit plågsamt att träffa honom när jag varit liten, ungefär som att jag skulle stoppa en främmande karl på gatan och lämpa över mina barn på han i några timmar för att sedan göra samma sak nått år senare. Det gör ju alla normala människor.. Eftersom jag alltid sedan barn aldrig velat göra någon ledsen så har jag ju naturligtvis träffat honom, men det har kostat mycket känslomässigt. Fick ett samtal när jag var ca 7-8 år som jag aldrig kommer glömma, min "pappa" ringer mig stenhög och joddlar osammanhängande om att han just kvaddat bilen in i ett träd/stolpe i 150 km/h. Fattade inte så mycket så jag la på luren och sa åt min mormor att jag drar ut och cyklar och om han ringer igen så är jag inte här. Kommer ihåg hur jag säger åt han "Men det var ju inte bra, hoppas du hade bältet på dig." Mamma åt sin pappa vid 7 års ålder.
När min mamma träffade min plast-pappa så var jag ca 10 år gammal och på den tiden var jag ensam i klassen om att inte ha både mamma och pappa hemma så min nödlösning var att säga att han var död för att inte bli mer mobbad. Har för mig att han satt 3e svängen i fängelse då så jag tänkte väl att han blir kvar där! Tyvärr fick jag på min 13 års dag förklara för hela mitt kalas vem den konstiga gubben var som kom in och sa grattis åt mig.. Har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv!
Han dog 36 år gammal (sista försöket han gjorde för att bli ren och nykter och kroppen sa ifrån genom att blodet blev så tjockt efter alla års supande så det gick helt enkelt inte att pumpa runt det) och då var jag 18 så till och med det fick jag ta hand om, hemmet, begravning osv. Enda arvingen och jag ärvde 80:- som fanns i plånboken hans. Som sagt, blivit mycket jobbigare för mig än om jag inte hade haft någon kontakt med honom. Mina barn vet än idag inte att deras morfar inte är deras riktiga morfar men jag känner att det tillför mig inget och inte dem heller att veta.
Däremot har jag alltid vetat vem min "pappa" är och vad han gjort. Det är jag stolt över min mamma för, hon har aldrig myglat bort honom utan alltid varit rak och ärlig mot mig. <3 Jag önskar bara idag att hon satt mer stopp och jag sluppit träffa honom när jag var liten.
Förlåt mig ts för mitt jättelånga inlägg, det här är något som jag verkligen känner för och som jag kan ge en bild av från ett barns sida. Man får alltid höra att det är så bra för barnen att umgås med sina föräldrar oavsett hur instabila de är och det kommer sällan fram sånna som jag som mår illa när man ser hur folk propagerar för barnens rätt till båda föräldrarna. Det är något man måste kolla från familj till familj inte dra en generell linje och säga att så ska det vara. Jag säger alltid till mina vänner "Hellre ingen pappa än en dålig pappa" och det står jag för, det ger för mycket ärr i själen av att hålla på svamla om rätten till sina föräldrar. Jag tycker att en förälder blir man inte vid födseln av ett barn, förälder är man när man växer upp med barnet och hjälper det till en trygg och stabil framtid.
