Hur kan ni påstå att det inte finns fattiga människor i Sverige?

Utan arbetarna under dig hade du inte varit annat än en liten lort.

Har du hört talas om arbetslöshet?
Sjukdom?
Förtidspension?
Psykisk ohälsa?
Åldersrelaterad arbetslöshet?
Stressrelaterade problem?
Depression?

Jag har mycket utbildning. Både från KTH, Södertörn, IHM, Forsbergs och universitet.
Jag har arbetat heltid tills barnen kom. Sedan dess har jag arbetat 50-80% och sedan sista barnet kom för 16 år sedan har jag inte haft fast jobb.
Sedan 16 år tillbaka har jag jobbat som timvikarie inom vården, jag har stämplat, jobbat på vikariat med terminstjänster som lärare i fyra år, drivit egen firma med starta eget bidrag, stämplat igen, pluggat i  2 1/2  år, stämplat igen, pluggat KY-utbildning i 1 år, varit sjukskriven, stämplat igen. Jag har aldrig, under hela mitt vuxna liv efter grundskolan, stått utan löneinkomst eller ersättning av något slag. Men sedan barnen kom har jag haft mycket svårt att få ett redigt jobb.
Nu är jag så pass gammal att jag har noll chans att bli anställd och den enda lösningen är att bli förtidspensionär eller driva egen firma. Men driver jag eget har jag ingen garanti alls för att jag får en inkomst som går att leva på.

Tror du att jag är ensam som kvinna och mor att ha det så här?
Nej, det är jag inte. Det finns många som i och med att de skaffar barn och mer eller mindre ovilligt tar ut föräldrapenning har grävt sin egen grav. I synnerhet om man som jag blev uppsagd från en fast tjänst under sin graviditet.
Föräldrabalken borde uppdateras med lagar som gör det möjligt för kvinnor att kräva sin rätt till egen försörjning. Som det nu ser ut är kvinnorna fortfarande hemma med barn i betydligt högre grad än männen/papporna, och de har ofta ett helvete att ta sig tillbaks till en löneinkomst som går att leva på.
Hade mina barns far sett till barnens bästa, hade han stöttat mig i mitt företagande som nu hade blomstrat. Det gjorde han inte. Tvärt om.
Och när jag pluggade blev det än värre.
Jag har alla yttre omständigheter emot mig.
Min energi är på noll.
Jag har alla symptom som går att ha för en diagnos av depression, ångest och stress. Eftersom jag inte har en arbetsgivare, finns ingen som ser till att jag hamnar på banan igen. AF har yngre som de försöker få ut i första hand. Jag hamnar alltid längst bak hur jag än vrider och vänder mig. Just nu jobbar jag gratis som marknadsföringskonsult åt en ensamföretagare. Bara för att på så sätt ha en chans att så småningom kunna hitta kunder som kan betala för mina tjänster. Jag har frågat AF hur man med pappersskrivandet och regler får till det hela om det nu skulle vara så att en kund kommer och vill betala för mina tjänster. Det ser ju inte så ljust ut i fråga om det går att lösa administrativt. Det innebär att jag måste göra det svart - i så fall. Jobba gratis kan jag ju inte göra.
Och jag har ett konstverk på gång som ska ställas ut på Liljevalchs i juni i en grupputställning. Om jag nu lyckas få det klart någon gång. Det skulle varit inne redan i slutet på februari. Men jag har fått anstånd med inlämnandet.
På psykiatrin i min hemkommun anser man inte att jag är i behov av någon behandling. Där säger man att jag inte har några problem. Medan både ett forskningsprojekt jag sökte till och andra tester visar att jag var i för dålig kondition till och med för att delta i forskningsprojektet.
Är jag den enda som har det så här?
Nej - långtifrån!
Vi är otroligt många som hamnar mellan stolarna, inte fångas upp någonstans, vars tidigare liv och omständigheter misshandlat och påverkar oss så att vi står utanför samhället och en egen inkomst - trots att vi är både kvalificerade till tänderna och inte vill hellre än bidra till vår egen försörjning.

Jag har trots allt en väldig tur. Jag får högsta ersättningen som går att få från arbetslöshetsförsäkringen och sjukpenningen. Jag har hållit FK uppdaterad om min inkomst och mina anställningar och jag finns i systemet.
Så länge det nu varar. Efter en tid blir man utförsäkrad. Och barnen är på väg bort. Deras barnbidrag, underhåll och bostadsbidrag har ju trots allt möjliggjort ett någorlunda liv - åtminstone med näsan över vattenytan.

Du tänker inte på vad du uttalar dig om.
Sätt dig in i hur helt vanliga svenskar, ickerökare, absolutister, ickedrogare och av livet och omständigheterna misshandlade människor har det innan du uttalar dig.

Ja, inte räcker vi till för att betala för alla andra fattiga, men om vi fick någon liten hjälp av samhället när jag var barn så är det sedan länge betalt, om man vill se det så. Vi är rent plus, trots att de flesta inte är högskoleutbildade, de har i stället jobbat sedan ganska unga år.

Men att ha läst en massa saker på olika lärosäten är väl inte samma sak som att ha en välavvägd utbildning som siktar mot jobb? Du har ju uppenbarligen valt att lägga studiemedlet på fel saker, inte bara en gång.

Det är så lätt att skylla ifrån sig. Kvinnor väljer att skaffa barn med oansvariga män (och man tar väl reda på hur de är INNAN man skaffar barn!) och kvinnor väljer att skita i karriären och vara hemma mer med barnen. Då går det som det går. Det är likväl aktiva val.

Jodå, jag har varit sjuk och levt ett tufft liv.
Och jag hade aldrig skaffat barn utan en rejäl buffert och en stadig förankring i arbetslivet. Mitt val.
Hade jag inte lyckats med det hade jag inte skaffat några barn. Helt ärligt.

Varför accepterar du inte att man definierar en som lever på eller under Riksnormen som fattig? Är det så himla svårt för dig att anta gemensamma kriterier för vad vi pratar om?

Du har inte visat något mer än att du inte vill rätta in dig i ledet och föra en diskussion utifrån det allmänt vedertagna uttrycket och benämningen "fattig",  vilket difinierar en person som lever på eller under Riksnormen.
DET har du visat. Inget annat.
Tjurskallig brukar man kalla det.

Det finns en diskrimineringslag. Läs den. Och försök att förstå att det är diskriminernade för alla Muhammed att i förväg stämplas som "fattig". 

Felet många gör är att ogint titta på det individriktade bidraget och väljer aktivt att blunda för helheten, ur entt nationalekonomiskt perspektiv.
Det finns hur många undersökningar som helst som visar att många barn OCH bidrag är lönande för samhället.
Det finns hur många undersökningar som helst som visar att en viss arbetslöshet är MYCKET lönsamt för samhället.

Ändå stirrar man på de fåtaliga kronor det handlar om i samhället och försöker få det till en förlustaffär.  Deras resonemang leder till ett enda resultat - galopperande inflation - och DÅ kan vi börja prata om ekonomisk flykt från Sverige. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå att man kan vara så dåligt insatt som många är att de tror att det bara handlar om bidraget.
Sanningen är att det handlar om ren och skär avundsjuka på att några få det de själva inte har rätt till.

Jag accepterar fattigdomsdefinitionen. Det jag inte har någon tolerans mot är att fattiga människor planerar barn.
Och yaddayadda - jag vet att många fattiga har blivit det efter att de fått barn. Men då har de uppenbarligen inte varit tillräckligt förankrade i arbetslivet eller hur?
Är man sjukskriven är man arbetsoförmögen. Då ska man inte ha några barn heller.

Nej, det är inte avundsjuka. Jag har bara inte någon lust att lägga så stor del av min inkomst på att försörja latmaskar.

Håller han fortfarande på att kriga mot sina väderkvarnarna? :-O

Avunddsjuka är vad det handlar om och du begriper inte ens grunderna i nationalekonomi.