Ärliga nätdejtingstråden!

Ja det är ju lite det funderar på just nu. Om det kanske är bättre att få ett svar ( eller ge ett svar ), om än negativt... än att gå runt i ovisshet. Det är ju fan det värsta som finns, att inte veta... När man får ett ärligt svar så blir det oxå så definitivt att det inte blir "vi" och då är det oxå lättare att släppa och gå vidare.  

Känns som jag gör framsteg i min personliga utveckling  

Bra! Det är så mycket snyggare! Jag har suttit och skrivit "tack-men-nej-tack" mail till ett gäng killar som skrivit de senaste dagarna, som jag inte tagit tag i att svara förrän nu. Tycker att det är svårt dock...har några jag skrivit med, som kanske skulle kunna vara något (?) men just nu är två stycken riktigt intressanta och då vill jag inte hålla på och uppmuntra. Är det konstigt om jag skulle återuppta den knappt påbörjade konversationen om 1-2 veckor ifall ingen av de andra två killarna känns bra när vi ses på dejt?

Smsar med min gymnasiekärlek. Herregud så kär jag va i honom men han dumpade mig efter ett par månader och kan än idag komma ihåg smärtan...

För ett år sedan träffades vi igen då vi båda flyttat till samma stad. Samma känslor igen men det rann ut i sanden..

Och nu har han förklarat sin kärlek för mig, pratat gamla minnen, berättar hur fin jag är, att jag alltid finns i hans hjärta osv.

Och absolut, hade aldrig tvekat att försöka igen, förutom det faktum att hans sambo är gravid med deras första barn.....................

Seriöst Angelven, inte flyttbar från andra sidan stan? Då kan jag förstå att du har svårt att träffa någon. Du får reka genom din gata och runt omkring dig så kanske du hittar någon som bor nära nog

Men du, varför sätter du dig i en sådan situation? Alltså att du börjar inleda konversationer med tjejer som har "fel avstånd"? Börja där. Att bara prata med tjejer som finns nära, ett avstånd som känns ok.
 

Ja de från trollhättan låter som riktiga bönner 

Nu mina vänner måste jag få berätta en sak. Min exdejt ringde mig igår och vi hade ett långt snack om vad som hänt. Kan börja med att säga han har känslor för mig och han har saknat mig under denna tid vi inte hörts av. Han tycker stt det varit tomt, så känner jag också. Problemet är att han fått panik kan man säga, han berättade att han aldrig varit med någon som har barn och har funderat över hur det skulle funka. Sen har han tagit beslut som jag egentligen ska ta, iom att han jobbar så mycket och kommer hem först vid 19 så tänkte han att jag inte skulle palla det. Samt vissa andra saker. Han har tänkt i de banorna att vi ska bo ihop som en familj berättade han och han vet inte hur allt skulle gå ihop med hans arbete. Det är väl ändå upp till mig att avgöra omjag tycker att det är värt att leva med någon som jobbar så mycket? Jag sa det till honom igår också att han har tagit beslut åt mig. Han fattade vad jag menade och han frågade mig sen om jag har tålamod (tålamod med hans arbetstider), jag sa att jag har tålamod, med mitt yrke när jag pluggat klart så kommer jag ju att jobba oregelbundna tider också. Vi pratade väldigt länge och mycket om hans tankar och rädslor och vi känner båda väldigt starkt för varandra och vill inte vara utan varandra. Vi ska prata mer om det idag. Så vi kommer att fortsätta att hålla kontakten och se vad som händer. Tycker ni att jag är galen som gör detta nu när ni vet lite hur han tänkt och varför han avslutade allt då? Hans sätt att göra det på var såklart förkastligt men om ni bortser från det, är jag galen?

Jag förstår dig, och hade jag varit kär så är risken stor att jag hade sett mellan fingrarna och gett en kille en chans han inte förtjänade. Galen är du inte...men du riskerar att bli sårad rejält. Det tror jag iofs att du är medveten om? Hoppas innerligt att så inte blir fallet, men som Afrodite sa, varningstriangeln lyser helt klart. Acceptera inget mer strul nu, varje gång du gör eftergifter så ger du avkall på något som är viktigt för dig, för att han prioriterade något annat högre än dina känslor. Tänk på det!

Nu kommer jag framstå som hemskt lättfotad. Men i alla mina tre långvariga relationer, har jag legat på första daten. Så det går uppenbarligen att få till det även så.
Döremot så visade sig ju ingen av dem vara den rätta i längden, så jag borde kanske göra de motsatta: inte ligga på första daten, oavsett hur attraherad jag än är..,

Nja för mig har det inte med att jag skulle vara lättfotad att göra. Utan att man engagerar sig så snabbt och plötsligt, och säg att man vill se killen igen och han inte hör av sig - ja då skulle man bli mera sårad än om man inte hade haft sex första dejten. Get my point? Det handlar om engagemang från min sida... långsamt fram=desto mindre lidande om det inte blir som man tänkt.