Folk som inte förstår...

KRAM

 

Tack vännen!

Hej LaYa01,

Jag är själv adopterad från Vietnam, kom till Sverige som precis 3 månader gammal(fyller 19 år i april). FÖRSTÅR verkligen alla dina känslor och tankar! Hinner knappt öppna munnen och presentera mig innan de har dragit mig över en kamm, som invandrare eller flykting(absolut inget illa menat) eller att de också är stela som frågetecken när de inser att jag pratar flytande svenska. Det är verkligen enormt ledsamt och nedtryckande. Adoption finns knappt i människor hjärnor och varje gång man är med mamma eller pappa på stan så följs man alltid av otroligt kräkande blickar. Antingen som vid misstanke om jag är pappas fru, som folk ofta tycker förekommer numera, äldre män med unga asiatiska kvinnor. ÅH vad det gör mig ledsen! Alla dessa förhållanden behöver inte heller betyda att alla är olyckliga och brist på ömsesidig kärlek. Eller att mamma inte skulle kunna vara min mamma för att hon har svenskt utseende och blåa ögon.

Bara för någon månad sedan skrek en dam till mig och min kompis(adopterad från Kina), på tunnelbanan:  åk hem där ni hör hemma!!!! Och då ska det också noteras att vi knappt sagt något eller öppnat munnen när hon spontant skriker ut dessa grodor! FY vad arg man blir!! Bristen på empati och ens ork eller intresse för att försöka förstå en finns inte.

Ett exempel är också när jag och mamma härom dagen fikade på ett café och två damer sitter bredvid oss. De pratar för sig själva men tittar både snett och mystiskt på oss. När jag väl säger "mamma", så tystnar dem. Sitter och tittar på oss och slutar äta. De sitter där och bara glor i de 5-6 minuterna jag pratar. Och bara för att, så uttrycker jag lite mer "påtagligt" att det är min mamma och att vi visst kan vara en familj trots att vi ser olika ut. Jag blir så illaberörd inombords. FY f-n!

Och jag försöker alltid vara en god medmänniska, visa tillit, empati och respekt. Jag behöver inte vara sämre bara för att jag har annorlunda utseende. Det är så trist, verkligt trist. Och vardagsrasismen blir bara större och större. SD's intåg i riskdagen gör ju inte saken bättre.

Massor av kramar till dig!! Du får gärna skriva till mig om du vill dela tankar. 
Ta hand om dig!  

Usch!! Det är sådant som gör att jag funderar "kan vi adoptera i detta samhälle?" om vi skulle komma in på det alternativet till att bli föräldarar och om vi skulle bli godkända.

Hur gör man för att skyda barnen och ge dom styrka att klara dylikt?
Men när man läser vad ni skriver och ser hur vackra ni är du som har bild  och säkert den andra och så förstår att allt går. Kärlek övervinner allt. Och kärleken till barnen måste ju vara det största som finns.

Men tyvärr så finns dessa tankar i mitt huvud hur skyddar man barnen när man inte kan vara med över allt?

Ut med SD och tack och lov för adoptioner, invandrare ja folk som har utom europeiska utseenden så vi svenskar lär oss att olika är vacker!      

    

Hej!
Kul att du också svarade. Du som kanske är en blivande adoptivförälder? Jag ska ge dig ett ärligt svar om hur jag ser på saken som adopterad och ge dig lite tips på vägen. Självklart är du välkommen att inboxa mig om du har fler funderingar och frågor. Jag svarar gärna!

Jag tycker du ska definitivt ansöka om att få adoptera och hoppas på det bästa att ni blir godkända. Skulle det nu vara så att ni inte blir det så har ni åtminstone försökt.

Själv har jag upplevt mobbning genom hela grundskolan, trots byte av skola i 7an. Har flytt orten för att söka mig till nya ställen men det går sådär...
Visst har jag fått en hel del idiotiska frågor och kommentarer vilket jag gjorde ett arbete om i Svenska C kursen och läraren tyckte bra om det. Något positivt iallafall.

Ibland tänker jag tankar som "Hellre aborterad än adopterad" och så vidare... och visst har jag mörka tankar efter allt jag har gått igenom. Men jag måste kämpa igenom. Jag ska klara det! Idioterna ska inte vinna!

Hur du bäst skyddar dina barn är nog att lära dem att säga ifrån då det inte känns rätt. Säga ifrån om någon retar, frågar något de inte vill svara/prata om... den rätten togs ifrån mig i låg och mellanstadiet. svarade jag tillbaka i samma elaka stil som mobbarna började tilltala moig med så fick jag skäll. Men den skolan jag gick i (6års-7an) har riktigt inkomptetenta lärare, rektorer och kurator.
Efter att jag gick ut i media ang det som har hänt så har fler kommit efter och berättat sitt i media, vilket gör att skolan får dåligt rykte.

Visst kommer det alltid finnas de som tror att ditt adopterade barn är invandrare/flykting/ensamkommande flyktingbarn, men där får man nog säga ifrån om det går. I skolan tror många att jag är en flykting eftersom det finns välsigt många här och det är en liten stad.
Är du mörk = flykting/invandrare = inte talar svenska = FEL!

Jag är mörk för att jag inte kunde få ett svenskt utseende när jag kom hit. Det skulle ha varit så skönt om jag hade kunnat få det = inga frågor om min hudfärg eller så..

Nu måste jag runda av för och göra annat. Svara gärna/inboxa eller något sådant. JAg skriver svar! Tack !

ÅÅÅH vad glad jag blir! Tack snälla du!!! Adoption är något fantastiskt! Det är en gåva och enligt min mening, en ny chans till ett bättre liv. Jag är stolt för att jag är adopterad och har mitt vietnamesiska ursprung, men också att jag har en själ som är helsvensk! Alla traditioner, seder och förhållningssätt som jag har är bara svenskt. Folk utanför adoptionsvärlden har svårt att förstå det innan de verkligen känner mig. Men jag ångrar aldrig att jag bär på en adoptivdel heller, det är en del av mig. Jag skulle aldrig vara Maria utan den.

Och gåvan att komma till just mamma och pappa är bland det största man kan få. De har väntat och längtat så länge och precis som du skriver - så är kärleken enorm! Blod är inte tjockare än vatten alla gånger. Mamma och pappas kärlek gör definitivt att allt går! Jag har haft massa motgånger, men man kommer alltid upp igen. Framför allt vill man få samhället att förstå att världen faktiskt skulle vara bättre som en "Gott och blandat-påse" med massa olika etniciteter. 

Förstår absolut dina tankar kring dagens (fruktansvärda) samhälle! Men med föräldrars och släkts kärlek så kommer man - och orkar man alltid vidare. Och du verkar vara en sådan otroligt fin, förstående och respekterande mamma man bara kan bli, som om ni sedan får en guldklimp från fjärranland så har den landat i lyckliga händer

Kram från mig

Tack för att jag hipp "kidnappa" eran tråd.

Vi har bar sneglat på adoptions tankar. Sen är det ju en lång lång resa om man ens blir godkänd men snällt av er att svara.  

Menade fick kidnappa  inte hipp vars jag nu fick det ifrån

Varsågod! Alltid kul!

Ja, vägen är lång. Jag har läst igenom alla papper och det var en tjock bunt. Man lämnar verkligen ut sig när man ska adoptera. Intyg från höger och vänster och allt möjligt.. långt process!

Jag har en kompis som är adopterad, men hon verkar inte ha råkat ut för några problem. Alltid accepterad i den by hon kommer ifrån, som xxsons dotter, och lätt att vara en del av gänget.