Inlägg från: eiramis |Visa alla inlägg
  • eiramis

    Vi som väntar smått i September 2012

    FijaLija skrev 2012-03-17 21:10:49 följande:
    Ursäkta om jag kommer och stör känsliga/allvarliga diskussioner! 
    Hoppas att ni får den hjälp ni behöver!!
     

    Någon mer än jag som gått upp en massa Bh-storlekar? :O  
    Inte stör du, enligt mig i alla fall.
    Jag använder nästan aldrig BH (tycker det är obehagligt för att de sitter åt), men idag hade jag BH och tog då en som var lite för stor innan och nu var den för liten. Så jag tror jag har ökat från B till C i alla fall.
  • eiramis

    Kanske skulle berätta att jag är väldigt öppen med min psykiska hälsa, så för mig är det inte ett känsligt ämne. Jag är till och med ute och "föreläser" ibland om hur det är att leva med min psykiska hälsa och hur jag får mitt liv att fungera m.m.
    Jag hoppas att ingen tar illa upp av min öppenhet och tycker att det känns obekvämt, det är inte min mening. Jag ser min problematik som en liten del av den jag är, men ibland känns det väsentligt att förklara varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer mm.

  • eiramis
    Superbia skrev 2012-03-17 22:26:17 följande:
    Jag gillar när folk är öppna med sitt mående (med det inte sagt något negativt om de som inte vill dela med sig), det kan ge bättre förståelse många gånger. Och sen blir det inte lika tabu att prata om heller.
    Prcis. Jag är något som kallas för attitydambassadör inom ett riksprojek som heter (H)järnkoll och målet med det projektet är just att förändra attityder och ta bort tabuet runt psykisk ohälsa.
  • eiramis
    Lacey skrev 2012-03-17 21:45:29 följande:
    Eiramis: är samma för mig, ja, jag föreläser ju inte, men är öppen.
    Det är ju en dela av mig, den jag är.
    Visst är det så. Tycker att det är roligt när jag är ute och pratar för folk blir så förvånade över att jag är så normal trots alla diagnoser.
  • eiramis
    Granen skrev 2012-03-18 09:10:28 följande:
    Måste ju vara dryg och jobbig och fråga när ni ändå är så öppna hur ni tror att era diagnoser kommer att påverka erat föräldraskap. Jag har träffat många personer med diverse diagnoser av ovanstående typer och måste ändå säga att majoriteten av dessa inte lämpar sig som föräldrar.
    Jag själv har problem med depressioner och bara det kan vara ett rent helvete.

    Det är inte menat att trycka ner någon och de personerna jag har träffat är ju inte ni och ni klarar säkert av livet bättre.

    Så bara nyfiken.
    Självklart påverkar mina diagnoser mitt liv, men känner mig ganska säker på att kunna vara en bra mamma i alla fall. Jag är sjukskriven på 50% vilket ger mig möjlighet att hinna med allt som alla andra hinner med. Mitt största problem är nämligen trötthet och eftersom jag arbetar som jag gör så hinner jag vila på eftermiddagen. För mig är valet att skaffa barn ett väldigt genomtänkt beslut och jag har redan ett nätverk med t.ex. läkare och habilitering. Jag har haft mina diagnoser under många år och är insatt i hur jag fungerar och har strategier för att hantera de flesta situationer i mitt liv och jag vet vilken hjälp jag kan få om det inte skulle räcka. Har ju dessutom en sambo som förvisso har asperger men som jag vet är världens bästa pappa till mina bonusbarn. Vissa saker inom min problematik kan dessutom vara en fördel. Min ADHD medför t.ex. en stor kreativitet och lekfullhet, min asperger innebär att jag läser på otroligt mycket om saker som fångar mitt intresse och jag tycker om att förenkla och förklara saker så att barn förstår. Jag har under 3,5 års tid varit bonusmamma varannan vecka så jag är inte helt oförberedd på vad barn innebär.
    Med tanke på att var 4:de person drabbas av psykisk ohälsa någon gång under livet så tror jag att du har många bra föräldrar i din närhet med psykisk ohälsa, du vet bara inte om att dom har det. Det finns ett tabu runt att prata om det och många vågar inte berätta om det, särskilt föräldrar som är rädda för att bli utdömda som dåliga mammor/pappor om någon får veta.
  • eiramis
    Superbia skrev 2012-03-18 08:13:51 följande:
    Hur märks det på dig att du har dina diagnoser? Hade man kunnat räkna ut det om du inte hade sagt något?
    Det märks inte så mycket utåt, det är mest jobbigt för mig. Det blir ofta ett inre kaos som är väldigt utmattande att hantera.
    Jag vet inte om man hade kunnat räkna ut det här i forumet om jag inte sagt något. Kanske hade man uppfattat något lite udda som att jag lätt blir orolig, att jag ofta skriver långa inlägg med mycket fakta, men jag vet inte. I verkligheten är det många som inte märker det, särskilt om de inte har någon kunskap. Jag kan nog uppfattas just som lite annorlunda, men inte på ett dåligt sätt. De som kan något om NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) skulle kanske reagera på min bristande ögonkontakt, att jag inte använder kroppsspråk direkt och att min intensitet varierar kraftigt mellan väldigt låg och väldigt hög.
  • eiramis

    MIaMy: Jag dricker också massor, känner mig totalt uttorkad fast jag dricker säkert 3 liter/dag.

  • eiramis
    millabilla skrev 2012-03-18 17:36:38 följande:
    Jag är JÄTTEDÅLIG på att dricka vatten! Samt att ta mina järn- och vitaintabletter, och att äta näringsrikt. KÄnner mig kass på allt! Eftersom jag nojjar 100 % mer denna grav än förra så tror jag ju såklart att detta kommer att leda till dödens död... Har ni några supertips på hur ma blir bättre på att komma ihåg sånt, bra rutiner?
    Påminnelser på mobilen brukar funka bra för mig och ev en daglig checklista. Samt att se till att ha saker tillgängligt t.ex. vattenflaska och en frukt i väskan när jag går hemifrån. Tror inte att du behöver vara så orolig för att lillen i magen påverkas så mycket av att du inte kommer ihåg sånt, den tar nog vad den behöver, men det är ju bra om du får i dig det du behöver också.
  • eiramis
    Choccolat skrev 2012-03-19 17:43:25 följande:
    Tjejer.. ni som kör med AS och ibland gjort det lite för ofta för att ni "bara måste".. hur ofta har det blivit då? Typ en gång i veckan, 3 gånger en vecka? Ärligt, fast ni skäms..?
    Hum, måste nog erkänna att det blir ca 3ggr i veckan, men jag har inte hittat hjärtslagen än så jag är lie desperat efter att få höra det.. Tror att jag kommer lyssna ca 1ggn i veckan när jag väl har hört det en gång och vet att något lever där inne, är ju i v13+2 så jag blir bara mer och mer desperat för varje gång jag inte hör det.
Svar på tråden Vi som väntar smått i September 2012