Vi som väntar smått i September 2012

Våran präst är väldigt sugen på att få folk gifta, när min ena syster skulle döpa sin dotter o träffade prästen någon dag innan dopet så frågade prästen om min syster o hennes sambo inte skulle gifta sig samtidigt, o min syster menade att det blir ju problem med hindersprövningen med så kort varsel, varpå han svarade att det inte alls skulle vara något som helst problem, han skulle faxa o fixa o dom skulle gott kunna gifta sig till dopet. Nu gjorde dom ju inte det, men dom hade haft chansen :)
Min förhoppning är att min sambo ska gå med på att gifta sig när vi döper detta barn, som vi förhoppningsvis inte behöver nöddöpa. Det känns så hemskt dåligt för min del att inte vara gift, o dessutom vänta andra barnet :/ 

Huff, låter jobbigt. jag ska inte till kolmården men jag ska till fjällen i juli, o till ett av rengärderna har vi en riktig mördarbacke, som jag redan försöker planera hur jag ska ta mig upp, och nerför med stormagen och sonen på ryggen. 

Det kämms helt ofattbart för min del också, ibland funderar jag på hur det ska gå :) Men två barn ska jag nog klara av, det jobbiga är väl perioder då jag är ensam länge, o dom gånger storebror måste ligga på sjukhus, nu har jag ju kunna lägga allt krut på honom och även om sambon varit borta så har jag alltid kunnat ge honom all min tid. Det är ju sånt som löser sig, men sång man tänker på :)

Längtar ju verkligen, o igår var jag upp på vinden o kollade av var påsarna m bebiskläder ligger så jag vet var jag har dom när dom behövs :)  

Är det sådana föräldrargrupperna är så känns det ju lika bra att man inte kan vara med på något sådant. Vi har inte föräldrargrupper här, men det är ju bara för att det finns för lite folk, säkert skulle man få gå på någon i närmaste stad om man bad om det, men det har aldrig varit intressant för oss, o nu när jag hör er berätta om hur det kan vara så inser jag nog att jag inte missar något jag inte kan leva utan :)

Idag har vi jobbat på för fullt jag o min son, bakat bullar o avfrostat ena frysboxen! Sen fick jag äntligen ändan ur vagnen o skickade iväg ett mail med bilder till en affär som jag ska sälja slöjd till. Så idag har jag suttit signerat o monterat fast "sigillen" på alla saker. Nu väntar jag bara på att sambon ska få täckning så man hör var han är, trösten är att jag vet att han måste komma idag för imorgon är det besikning på bilen han är iväg med! :)  

Idavasterflo: Tycker också du ska säga som det är, så länge du själv vill göra det. Vuxna människor tål att höra hur verkligheten kan vara. Som sagt så går ju inte livet på räls alla gånger och det kan vara bra att höra sådant också för andra människor. Och som du säger så sitter du ju på en massa erfarenheter som kan ge lite djup till diskussionerna. 

Det där m bebiskläder är svårt att veta första gången, till mig sa dom att bebisen var jäääättestor, så jag min stackare packade ju med stl 56, 62 till BB. När han väl kunde börja ha nån liten tröja på sig så hade vi ju inte med något som passade,även om vi hade packat om o bort de största kläderna på bb i gällivare så var ju det minsta en body i stl 50. Så vi fick ge oss av ner på stan i Göteborg o försöka leta oss fram till bebiskläder o köpa en tröja i stl 48. :) Det gör ju inget att kläderna inte sitter helt perfekt, men det går ju inte att ha hur stora som helst heller.
Men det är ju dumt att köpa för mkt i nån storlek, för dom flesta får ju mkt kläder också, o sen kan man ju faktiskt köpa efter hand  

Nån som vet om det finns typ jobbarbyxor, blåkläder för gravida?   

Förra gången hade jag packat bb-väskan i v 33, ungefär den tiden lär jag packa den igen, händer det något innan så får man ju krafsa ihop det man hinner o så får någon komma med resten sen. Annars har vi ju allt i princip, spjällsäng behöver vi ny men det tar vi nog i augusti, Kläderna vet jag var i förrådet jag har dem, så jag lär väl tvätta upp allt i samband med att jag packar väskan. 

  

Jag kommer bara få grundnivån nu i föräldrarpenning eftersom jag inte jobbat och inte har räddat min sgi, har varit hemma med sonen som jag har vårdbidrag för o den är ju inte sjukpenninggrundande, jaq kommer inte ta ut en enda dag för den här bebisen första året, vi kommer klara oss bra ändå o ja får väl ut ca 7000 kr i månaden och min sambo är egen företagare så han har ingen fast månadsinkomst, men vi har aldrig behövt känna att vi snålar, o inte heller att vi haft dåligt med pengar. Men det där beror ju på vad man lägger i innebörden av att snåla eller ha dålig ekonomi. Vi bor ju på landet med extremt billigt boende, sen så blir jdet u inte att man småhandlar varken mat eller något annat, dessutom är vi självförsörjande på kött och fisk så matmässigt blir det inte heller dyrt. Sen bryr vi oss inte om tex dyra vagnar, vi har en ny men billig o den rullar den också. Jag är den som har kontrollen över ekonomin, betalar räkningarna o så, frågar inte ens min sambo vems konto jag ska betala ifrån utan betalar därirån det finns pengar, självklart så betalar jag tex mina egna kläder men det är ju inget som innebär någon stor utgift i mitt fall :)  Men hur som helst så är det väl helt naturligt att man delar på utgifterna när man lever som en familj. Jag är ju hemma för hela familjens skull, sambon har ett arbete som innebär att man inte kan bestämma när man ska ha ledigt, har man en renhjord som chef så får man gott rätta sig efter dem :)

Lillajag: Konstigt vore väl om man inte tvivlar på sig själv ibland, som alla andra skriver så är du ju inte ensam om sådana tankar o i princip varje blivande mamma har sådana tankar i olika omfattning. Det gäller väl bara att inte låta dem ta över hand. Vad gäller egentid o identitet så tror jag nog det löser sig, du blir mamma o ditt liv får en helt ny, ännu mer meningsfull innebörd. Själv tycker jag att egentid är störtlöjligt begrepp, o tycker inte du ska hänga upp dig på den saken. Det är ett stort ansvar man står inför och inte e det konstigt att man undrar hur det ska gå ibland :) lycka till o ja tror det kommer gå super för dig :)

Tåg e vidrigt, ska dessvärre sätta mig på tåget två gånger denna månad. Min sambo ska t läkaren, så vi fixade barnvakt så jag kan följa med honom, det är väl det närmaste romantisk semester vi kommer, men till o med det höll på o skita sig när sambons syster försökte få oss att ta med hennes dotter, eftersom det finns en liten chans att vi hinner åka in till Luleå efteråt. Men icket att ja börjar dra på någon tonåring när vi väl e barnfria! :)

Jag har iofs aldrig varit med om att främmande människor frågat mig om magen eller något sådant, kanske ser jag så sur ut så ingen vill prata m mig :P
Både denna gång o förra gången så har jag fått höra att det är första mätningen som kan vara lite missvisande, sedan ska det inte ha något o göra med hur rund du är.  Men det där med att det har o göra m om man är kort visste jag inte, mitt sf-mått ligger precis mitt på kurvan o med mina 157 cm är ju inte min längt nått o skyta med. Men förra graviditeten skenade jag ju iväg direkt, men bebisen var ju inte stor för det, 3100 gr men vatten så in i norden. Den här gången har jag redan sagt att jag ska ha ett UL om mitt sf mått börjar skena iväg, fast min mamma som är 10 cm kortare än mig har ju fött stora barn, vissa på över 4 kg, så man vet ju aldrig denna gången kanske ja har en bjässe i magen :)
     

Jag håller nog med dig, det handlar väl om att man lever ihop med en vuxen människa och ska man nu ha barn tillsammans så lär man ju inse att man inte kan glida runt med nå killgäng. I våran, min o min sambos värld existerar inte sådana här situationer, skulle han börja lalla runt så skulle jag inte backa eller tycka det var okej på nått som helst sätt, leka av sig får man göra innan man skaffar barn, o har man nu inte gjort det så får det vara. Det är inte så himla synd om karlar/pojkspolingar som många här verkar tycka. Men detta är min åsikt och eftersom jag lever med en vuxen människa så har jag ingen erfarenhet av sådana här saker. 

angie99; jag hoppas det löser sig för er, för det är ju aldrig roligt när relationer är på glid, o i synnerhet inte när man väntar barn.