Vi som väntar smått i September 2012

hehe, vi har också vår, det ni har nu kallar vi för sommar :P
fast ja ska erkänna att våren är något sen här 

var in o läste om hjärtfelet som barnet ni väntar har, det måste vara tungt att få det beskedet men försök vara tacksamma för att ni fått veta det i så god tid och att läkarna nu vet om och är förberedda på hur det är ställt med er son när han föds. Ni har säkert fått all tänkbar information om felen och om hur den första tiden kan vara. Våran son har inte samma fel, inget enkammar hjärta ännu men han föddes med tre stora hjärtfel varav ett inte är korrigerat och det är ett klaff-fel som dom inte vet om dom kommer kunna operera utan att det kommer behöva sluta med ett enkammarhjärta. Vardagen med ett barn med allvarligt hjärtfel är långt ifrån det samma som med ett friskt barn, det är väl det man måste förbereda sig på, det är inte en sämre vardag, men det kanske är en mer krävande.

Hoppas att han får en bra start i livet, och det får han nog med tanke på att man nu vet om hans hjärtfel! 

Föresten är vi precis lika långt gångna :)       

Finns en hjärtebarnstråd här på familjeliv, om du inte redan sett den :)

www.familjeliv.se/Forum-3-22/m50390304-168.html

Det känner jag igen, väntar andra barnet och ibland glömmer jag nästan av vilken vecka jag är i, och samma superkoll som första gången finns det ingen chans att hinna ha för min del. Dessutom mår jag så mkt bättre denna graviditet så det gör väl också att det inte blir lika mkt fokus på graviditeten. Vid det här laget med första barnet var jag hur stor som helst, ingen aning exakt hur mkt jag gick upp men ofantligt mkt, pga väldigt mkt fostervatten. Nu har jag inte gått upp mkt alls o dessutom än så länge kommit undan alla foglossningar o sånt. Sammandragingar får jag ju förstås när jag anstränger mig mkt. I början blödde jag o var dålig men det verkar ha gått över nu, tack o lov.
Enda nackdelen nu är väl att jag kanske gör för mkt eftersom jag mår så bra, så jag jobbar på tills jag börjar må dåligt, men samtidigt så kan man ju inte bara ligga ner o titta i taket, saker måste ju bli gjorda o så länge jag inte har ont så resonerar jag som så att jag klarar av det . I helg kommer min mamma hit o hjälper mig med fönsterputsningen iaf, det är rart av henne :) 

Lemis: Det är svårt att veta hur man ska göra när ens vänner drabbas hårt i livet, men en sak som är säker är att man inte ska vara rädd för att höra av sig, såklart inte påfluget men som med en blomma som tidigare sagts och senare med besök. Även om vi inte förlorat ett barn så blev det så när vår son föddes att nästan ingen av mina vänner vågade höra av sig till mig när han var som sämst, och det kändes tråkigt.

Arre: Jag förstår dig, folk vet inte vad som ska säga eller fråga och då blir det så där, och det blir ju så jobbigt i längden, för man orkar ju inte bryta ihop hela tiden, och inte vara stark hela tiden heller. Man måste få bryta ihop, och sen resa sig starkare upp igen.

Sitter och tittar på klockan o hoppas på att sambon ska rulla in på gården strax, vi ska ju till barnmorskan i morgon så han måste ju komma hem! Han ringde för nån timme sen o var på väg ner från fjället men såklart var det dåligt väder, hoppas han dyker upp snart iaf. Behöver ju inte honom just för att åka till BM men jag vill ju inte dra med min vilda 2½ åring dit :)

Känner mig verkligen skonad så här långt, känner knappt att jag är gravid stundvis. Men nu när vi har varit här nere i byn så har vi ju varit och gått längst vägen, och det är ju rena plågan. Har ju hållit mig på snö o skogsvägar o det har varit mkt skonsammare mot min kropp. Bebisen här rör sig lite då o då, vad jag minns från förra gången så rörde han sig väldigt mkt ända till slutet, fast jag gick ju inte hela 40 veckor, han ändå 37 så det var ju inte speciellt tidigt han kom.  

Jo men så e det för mig också om det blir tungt att gå, om det e djup snö med genomslag o så, men skare och grusväg som inte är för mjuk känns väldigt skonsamt att gå på. :)

Idag var jag till BM, det var mest hej och hejdå, men hon tog blodtryck och lyssnade på bebisens hjärta, antar att man inte gör så mkt mer men det var väldigt högt tempo på henne idag. Men det blir väl så när man är där bara en gång i veckan. Hur som helst så var det ju kul o höra bebisens hjärta, N-J, sonen alltså, han stod med väldigt stora ögon och lyssnade :)

Jag fick ju första barnet ganska i september också, o ja tycker det är bra i synnerhet nu med andra barnet att jag inte är höggravid på vinter då det e så mkt kläder man ska slåss med barnen om, nu behöver han ju inte kläs på lika omfattande när han ska ut i sommar, o för egen del också e det ju lättare m sommarkläder när man e stor. Vi har ju inte sån värme så det stör här :) Mitt problem är skogskläder, förra gången fick jag ta min sambos men dom satt ju inte heller bra på slutet.
När det kommer till preventinmedel så har vi aldrig använt oss av någonting, förutom säkra perioder. Jag vill inte använda mig av nått och kommer inte göra det fortättningsvis heller     

Vi är ju upplysta och medvetna människor, så vi förstår ju vad som kan hända :) Vi får väl så många barn det är menat att vi ska ha :)

Jag har folksams utökade försäkring, men jag vet inte om den är bäst. Gravidföräkring bör du verkligen ha vid det här laget. :)

Den här veckan går i ett, vi har varit iväg igår, idag o i morgon ska vi till Gällivare. Ska göra hjärt UL och arbets EKG själv, känns så lagomt kul just arbets EKG nu när man kanske inte är i toppform direkt. Men jag är glad ändå att mitt återbesök infaller sig under graviditeten.

Vi har väl inte heller haft superlätt att bli gravida, inte så att vi behövt ta till hjälp eller knep men inte så att jag blivit gravid bara av att se sambons kalsonger. sonen kommer vara tre år nu när den här bebisen är beräknad att komma. Första gången var jag 25 år, vi hade bara varit tillsammans ca 2 år när vi blev gravida, så det var väl egentligen bra att det inte blev tidigare, man bör ju känna varandra lite iaf innan man blir föräldrar tillsammans :)