Vi som väntar smått i September 2012

14+3 idag för mig också. Måste antecka så jag kommer ihåg vilken vecka jag är i, nu med andra barnet har jag inte lika lätt för att komma ihåg, finns ju så mkt annat att tänka på också. :)
11 april ska jag på UL, eftersom vårat första barn föddes med lkg-spalt och hjärtfel så ska vi få extra UL-kontroller denna gången. Så man vet, både vi och sjukvården att vara förberedda när barnet kommer om det behöver extra hjälp och vård.  

Jag vet faktiskt inte. När jag väntade mitt första barn som har spalt så fick jag en bild efter ett vanligt UL och idag kan jag se att man ser spalten, men då tyckte jag bara att bilden såg märklig ut, påpekade det för läkaren som förklarade det med att barnet låg på ett sånt sätt.

Vi fick ärligt talat ingen chock när vår son föddes, däremot fick nog barnmorskan det. Innan jag snittades så sa hon "mår barnet bra visar vi upp han/hon och sen går vi ut, mår barnet dåligt så springer vi iväg direkt" Han mådde ju fint när han föddes men dom sprang direkt ut med honom, så vi trodde ju det var mkt allvarligare. Sen var det ju "bara" en spalt, visst var det överraskande men inte chockerande på något vis. Värre blev det dagen efter när dom hittade hans hjärtfel och det blev akut transport sönderut. Jag har alltid haft den inställningen att inte ta förgivet att just mitt barn ska vara frisk när det föds, jag önskar ingenting högre än att barnet ska vara frisk, men det finns inget som säger att just jag ska få friska barn.

Angående viktökningen så har jag klarat mig mycket bättre denna gång än med första barnet. Nu har jag gått ner ca 1 kg, det är ju inte mkt men huvudsaken är att jag inte gått upp ännu. Jag spydde och kunde inte äta något i princip dom tre första månaderna, nu har det lättat något och kräks bara ibland och kan för det mesta äta. Men skillnaden verkar än så länge vara att nu har jag normalt med fostervatten, förra gången hade jag extremt mkt vatten redan tidigt. Men magen har blivit stor och spänd, nu börjar den bli något svår att dölja.

Vi måste köpa en ny bil fast vi inte vill, vi har en bussmodell, fast med bara tre säten och stort lastutrymme, så nu kommer vi helt enkelt inte att få plats när vi blir fyra :)

Annars köper jag nog inget innan bebisen kommit, eller väldigt sent, mest för att vi är skrockfulla, och denna gång har vi ju grejjer så vi klarar oss, sen kan man börja köpa fint och nytt när man sitter med bebisen i famnen.Med tanke på att vår son var 2 månader när vi kom hem med honom första gången är vi väldigt medvetna om att vad som helst kan hända, när som helst.  

Förra veckan fick jag en blödning, tur i oturen var att jag låg inne på sjukhus med min son, så det var ju nära till hjälp, eftersom jag inte hade speciellt ont eller blödde dramatiskt mkt så fick jag tiden senare samma dag. Det visade sig att min moderkaka är lågt liggande, eller föreliggande moderkaka som dom också säger. För det mesta så rättar det till sig mot slutet av graviditeten, så det var en väldig lättnad att få den förklaringen till blödningarna. Nu har dom avtagit men jag skulle inte bli rädd om dom kom tillbaks, så länge dom inte blir kraftiga och smärtsamma förstås.  

Vi bor 16 mil från stan, det passar mig perfekt. Enda nackdelen är när man ska till läkare eller bm, vi har bm en gång i veckan och det är 8 mil dit då. Och nu när jag ska göra specialultraljud måste jag ner till Sunderbyn och dit är det väl en 30 mil eller nått. Men det är smällar man får ta när man bor i glesbygden. Affären har vi två mil till enkel väg. Det härliga i denna kråksång är att jag själv inte har körkort ännu, skulle ta det hela tiden, men eftersom avstånden är så långa så måste man ju mer eller mindre bosätta sig i Kiruna för att hinna ta det, och innan jag fick barn så jobbade jag ju hela tiden.Men det går det här också, allt löser sig och körkort kommer jag ha en vacker dag :)

Vi bor utanför Karesuando, om det säger dig något :) Ja alla säger så där, att dom inte hade klarat sig utan körkort, men det gör man också om man väl måste. Vi är båda födda i trakten och är dessutom renskötare så det har aldrig varit något tanke på att flytta. Håller med dig om att det känns bra att barnen ska få växa upp i en fri och trygg mijö. Promenadväg till skola o dagis har vi inte, men det klarar man sig utan också :) Enda stora nackdelen är som sagt avstånden till sjukvård, speciellt när man väntar barn och har ett allvarligt sjukt barn som behöver mkt akut och planerad vård, vi har 18 mil till Gällivare och det är där närmaste barnavdelning och BB finns.

Men ingen har tvingat oss att bo här, och planering och framförhållning är viktiga saker, i synnerhet när mobiltäckningen inte är helt 100 överallt. Det låter väl säkert jobbigt och eländigt när man skriver det så här, men hade vi inte velat bo här så hade vi ju inte gjort det, fördelarna övervinner solklart nackdelarna :) 

hehe, lustigt att du frågar, jag känner inte honom men är nära granne med hans föräldrar. Vet inte hur hela människan ser ut ens, eller jag vet inte vem av alla deras barn som är han o så ser jag ju inte på big brother

Det är bara att ta dig samman, för det klarar du när du tänker efter. Min sambo är jämt o ständigt borta, veckovis ibland och oftast utan regelbunden täckning på mobiltelefonen. Därför vet jag att man klarar det, vet också att det kan kännas jobbigt men man får inte gräva ner sig i tankarna på hur jobbigt det är. För det är ju trots allt bara två nätter. Det kommer gå fint :)
När jag fick reda på att jag var gravid med min första son så var min sambo till fjälls utan täckning, jag fick lämna ett mobilsvar o säga att han skulle bli pappa, för jag visste ju inte hur länge han skulle vara borta. När han väl fick täckning var han på en fin fjälltopp med fint väder, det måste ha varit den bästa platsen att få ett sådant besked på, tröstar jag mig med nu :)