Hur påverkar det ett barns personlighet att alltid ha ont?

Jag tror inte det... han kommer säkert att bli ett glatt barn ska du se.... lycka till!!

Jag tänker att har man ofta varit nedstämd och ledsen känner man ju igen beteendet och kanske har lättare att igen bli sådär nedstämd. Kanske. Men jag tror inte att det på något vis är ett motsatsförhållande till att kunna vara glad och lycklig. Som för alla barn så har säkert hans första månader format honom (annars skulle diskussionerna bl.a. här på FL om hur man behandla sina förälsta barn vara helt meningslösa), men det betyder ju inte att han alltid kommer att må dåligt. Då skulle alla kolikbarn vara förstörda för livet.

Jag tycker inte bilden längst ned i din lista ser ut som ett ovanligt ledsamt barn utan som ett barn som blivit besviket för att det inte får som det vill, just då. Jag ser på de andra bilderna av sonen när han nyfiket sträcker sig ned för att plocka upp de färgglada korten och sedan glatt visa dem för fotografen 

Kram

Har varit med om samma sak... Har ju 4 barn varav första skrek skrek och skrek. Andra var 3 mån när vi fattade vad det var. Innan dess skrek han.... 3:e undvek vi mjölk till från början och var alltid ett lätt och glatt barn som liten. 4:e skrek i några veckor/ett par månader då det även var sojaallergi... De allergiska barnen har ju varit mycket mer krävande och det har suttit i ganska långt upp i åldrarna, men nu har de stora helt olika personligheter. De är nu 9 och 7 år. 5-åringen som ej varit allergisk är mest glad och social av dem.. Och visst funderar man...

Jag har en tjej som har gastroesofagal reflux och som inte fick medicin förrän hon var över två år. Vår vardag var ungefär så som du beskriver din vardag med sonen.

Min tjej är nu fem och ett halvt och mår bra i sin sjukdom. Hon är en försiktig tjej som inte törs gå hem till kompisar på egen hand och som har stort behov av att ha mamma och pappa till hands. Hon har svårt att somna på kvällarna och kommer in till oss varje natt. Hon mådde som sämst på nätterna när hon låg ner som liten, hon fick svårt att andas, hade ont och kräktes. Jag tänker att hon är så osäker idag just för att hon fick må så dåligt och behövde mycket hjälp som liten. Det svider men vi försöker att göra det bästa av situationen och ge henne så mycket trygghet som hon vill ha. Jag hoppas och tror att hon med tiden kan bli lika trygg och glad som andra barn bara det att det tar lite längre tid för henne.

Hur som helst försöker jag att tänka att jag som förälder kämpade så gott jag kunde för henne. Att jag liksom inte kunde göra något mer. Jag sökte hjälp men sjukvården avfärdade oss hela tiden. Även om allt blev fel så kan jag inte gå och ha dåligt samvete för jag försökte verkligen. Däremot är jag såklart ledsen för min dotters skull!

Man har ju konstaterat att barn med tidiga smärtupplevelser har en annan smärtupplevelse senare i livet. De blir smärtkänsligare
 

Fast det kan inte gälla alla. Hade själv kolik som liten och jag föder barn utan smärtlindring utan problem. Likaså min dotter som hade mycket ont hela sitt första år klarar smärta väldigt bra. I vår familj är det faktiskt "friska" 5-åringen som är känsligast. Förstod det som att undersökningen var gjord på barn som varit mkt på sjukhus och genomgått tester, undersökningar och bejandlingar som var smärtsamma...?? Detta gäller inte mina iaf.

Själv TROR jag att man blir tvungen att lära sig stå ut med smärtan och inser att den inte r farlig (vid allergi) och då klarar det bättre. Kanske blir man sämre på att känna efter och fokusera på annat...

Min son har opererats ett par ggr och haft en smärtsam rehabilitering efteråt då vi föräldrar varit tvungna att sköta daglig sjukgymnastik hemma (som varit jobbig och gjort ont). Det var plågsamt för alla parter. Fruktansvärt att göra illa sin egen son. Men hade vi inte gjort det hade han troligen klandrat oss när han blev äldre och varit mer orörlig. (Vi följde stränga order från läkare och sjukgymnaster). Men så fort han var rehabiliterad och smärtan var borta blev han samma glada och livliga kille som innan. Barn är väldigt förlåtande och snabba att glömma. Tack och lov. Till våren väntar en smärtsam höftoperation och ett par månader i ben gipsade som ett A med en pinne mellan knäna för att inte kunna föra ihop benen under läkningen. Jag har redan ångest!