Vad är ditt största bekymmer idag?

Min verklighet just nu:
Min mamma har precis nyktrat till efter ett års återfall, hon har gjort en stor operation där dom öppnat huvudet på henne  och idag började huvudet svullna upp igen.
Antagligen har hon fått nån infektion.
Min bror som bor hos mig, har förmodligen också tagit en återfall nu, så jag måste prata med honom och be han flytta.
Jag har fått ett "uppehåll" i min ekonomi, dvs, jag får inte en krona förrän den 25 januari, vilket betyder att jag nu ska klara mig på ca 6500 i två månader, när hyran är på 4500.
Min syster vägrar tala med min mamma pga återfallet och i mitten står jag.
Lägg till några vanliga problem som uppsatser och prov som ska göras innan terminen slutar så har ni mitt liv i ett nötskal.
Jag har mycket att vara tacksam för men just nu känns det som jag fått lite mer än jag klarar eller orkar med....

Min man, min jättebebis, energitjuv, vår orsak till ekonomiskt kaos och han är så j-la växlande i sin sjukdom så jag kräks.

att jag sitter och funderar över räkningsberget vi har innan jul...att jag två veckor innan jul fortfarande sitter och funderar på hur vi praktiskt och känslomässigt ska klara en separation...att jag blivit så känslokall så jag stundvis struntar fullständigt i om min man är sjuk eller inte.

Att jag supertrött och inte vet hur jag ska försörja mig i slutet av månaden, soc har krånglat tidigare och grämer mig för en ny soc ansökan.

Mitt bekymmer idag är att hindra fakturor från att gå till inkasso, att böna och be för att lägga ihop småkrediter vi samlat då Försäkringskassan dragit ut på ett ärende så vi har levt på en inkomst i snart ett års tid. Bufferten tog slut för länge sen och efter årsskiftet är det dags att arbeta för att bygga upp ekonomin. 
Andra bekymret är att jag måste få med min man med några som helst garantier, annars kommer vi separera. 

att jag har mundiarré speciellt när jag har sömnbrist, vilket borde betyda att jag egentligen ska hålla tyst i en vecka till medan dygnet ställs om mer. Jag sårar den jag försöker lappa ihop förhållandet med, men jag är rädd att det ändå är försent. Småbarnsliv är stundvis väldigt tufft, men utan kommunikation är det helt åt pipan. 

att min man knappt pratar med mig, men det är lugnt. Vi kan inte ens lösa en enkel sak som att prata om våra skulder, men då blir nästa grej enkel för mig; att berätta att jag ska börja som telefonvärdinna. Är han ändå tyst så kan han vara tyst då också och bara acceptera att jag ska försöka tjäna extra pengar.

att jag inte kan närvara på min mans rehabmöte då vi inte har någon barnvakt. Tror inte de skulle bli så glada om vi kommer med två busungar att hålla ögonen på

Hoppas allt går bra och att jag kan få ta del av informationen på något sätt i efterhand...och hoppas min man klarar sig utan stöd. Önskar att han hade pratat med sin pappa... 

att jag tänker på min man som nu är på mötet...vi pratade knappt innan så jag inser att de andra är bättre stöd än vad jag är just nu...samma gamla visa som varit då ett tag.

Att jag behöver städa men orkar inte, och så löper kattfan fortfarande trots p-piller -.-

Jag är trött på mina sömnproblem. Trött trött tröööööött, nämnde jag att jag var TRÖTT?! Jodå, men varför i helvete kan jag inte sova undrar jag då. 

att jag fortfarande tvekar kring skilsmässa...vet vad jag skulle må bra av, men i det ingår inte att vara utan mina döttrar.