Oviktigt med barnböcker?

Ja, jag skulle nog bli provocerad. Att föräldrar engagerar sig i sina barns läsutveckling är av ganska avgörande betydelse för deras fortsatta läs- och skrivutveckling och påverkar därmed hur väl de lyckas i skolan. Det är svårt för förskolan och skolan att kompensera de barn som växer upp i hem där föräldrarna inte läser för och tillsammans med sina barn.

Jag blir extremt provocerad av såna föräldrar. Att läsa för sina barn är hur viktigt som helst.

Oj ja, det blir jag, böcker och läsande är ju jätteviktigt, både för allmänbildning, språkutveckling och allting.

Nej, jag kan inte säga att jag skulle bli provocerad, däremot tycka att det är tråkigt och synd för barnet att gå miste om det!
Vi tycker det är viktigt med böcker från sagor för små barn till att läsa som vuxen. Inte bara för allmänbildning utan och för upplevelsen!

Hur menar du med stigma i detta sammanhang?

Jag hade inte brytt mig om någon sa så. Jag läser med/för min son, för han gillar det. Lite tidigt att tänka på hans utbildning och ställning i samhället nu dock, så det har inget med det att göra. 

Nej, jag blir inte provocerad. Däremot skulle jag anta att föräldern hade något slags komplex för att han/hon själv inte är så bra på att läsa.

Kaffemoster: jo. Det finns studier som visar att barn som blir lästa för i tidig ålder läser mer själva, läser mer avancerade böcker tidigare, har större läsförståelse, lyckas bättre i skolan, får bättre betyg och har ett mer rikt språk med fler ord. Så det är viktigt att läsa för barn.

Nej, inte provocerad direkt. Men jag hade tyckt synd om barnet som skulle gå miste om böcker och läsande, som ju är viktigt.
Och så hade jag nog tänkt att föräldern var lat och lite ego som missunnar sitt barn böcker för att han/hon själv inte kan/gillar att läsa...

Delar din syn tror jag...Med stigma menar jag att att kategorin föräldrar som inte tydligt tar ansvar för att introducerar sina barn för böcker och läsande hamnar i kategorin homofober, kvinnoprästmotståndare, nationalister och andra liknande ställningstaganden som man som "normal" förälder inte kan beblanda sig med. Det provocerar och föräldern som uttrycker en sådan ståndpunkt stämplar sig själv som en dålig förälder i mångas ögon. En förälder som inte antas förstå konsekvenserna av sitt ställningstagande.

  

Det är inte min uppgift som förälder att försöka odla fram en maximalt lyckad och framgångsrik person utifrån senaste vetenskapliga rön. Iaf inte enligt min syn på föräldraskap. Jag lever med mitt barn och i nuet. 

Mycket mer provocerande än att inte läsa för sina barn är att göra det, men inte av lust och gemensam glädje, utan för att den lille vännen ska bli lönsam. 

Intressant aspekt

Nej, inte provocerad, för varför döma andra utan all bakgrundsinformation? Ser samtidigt ingen motsäätning mellan att leva i nuet och njuta av samvaron och hjälpa barnen att få bättre förutsättningar i skolan. Å andra sidan är jag själv bokmal och tycker att det är roligt att läsa, även barnböcker.

Ja som barnbibliotekarie så blir jag nog lite provocerad. Eftersom jag dessutom är dyslektiker och högläsningen räddade mig då tycker jag att ja vet alla fördelar med barn böcker.

Men å andra sidan orkar jag inte tjata om man inte lyssnar på min åsikt så då kan jag inget göra.

Men för de som orkar lyssna berättar jag. Är ofta på föräldramöten och berättar.

Ja, det blir jag. Jag vet ju att de barnen missar så mycket värdefullt!

Mina föräldrar köpte mig alla böcker jag ville ha, läste för mig varje kväll, uppmuntrade mig.
Jag var väldigt verbal, pratade rent när jag var två år och läste när jag var fem.

Jag tror absolut detta berodde delvis på deras inställning!
De är inte högutbildade, tvärtom, kanske var det i det fallet snarare en önskan från min mamma sida att jag skulle få möjligheter som hon inte fått.

Nja, jag är medveten om att det finns andra sätt att stimulera sina barn språkligt. Jag vet att jag läst om en undersökning där ett väldigt språktidigt barn hade föräldrar som var analfabeter men med stark betättartradition och kreativt användande av språket i hemmet. De berättade mycket om sin barndom, fantiserade ihop berättelser kring bilder de såg osv.

Sedan tycker jag också att det är intressant med lustaspekten - kanske avskräcks barnet att läsa om föräldern gör det av tvång? Kanske är det då bättre att låta bli läsandet och låta barnet möta någon som gör det lustfyllt istället?