Anonym (enlitengrönsak) skrev 2013-01-13 08:48:47 följande:
Till Anna:
Jag ville inte skriva en lång förklaring till min ursäkt så jag gör det här.
Det handlar inte om det jag gjorde eller det du tror jag gjort,
utan om det förtroende jag förstörde.
När vi började prata med varandra kände jag mig lite som en storebror
till dig, någon du kunde berätta allt för utan att skämmas.
Så när jag upptäckte att jag saknade dig varje dag vi inte sågs
så fick jag panik, för det var inte vad vi kommit överens om.
Jag borde inte sagt något, men jag skämdes så mycket för att jag blivit förälskad
att jag ville bryta kontakten och förklarade varför.
Jag borde hållt tyst istället.
Effekten blev att du inte helt undvek mig i flera månader.
Det gjorde så jävla ont att varje dag se hur du ville komma därifrån när jag
var i närheten.
När du en dag tog kontakt igen hade jag frågor du inte ville svara på.
Att du sen hittade på en historia gjorde mig bara ledsen.
Allt därifrån är en nedåtgående spiral, varje gång jag börjat känna mig
som människa igen har du tagit kontakt igen.
Jag är ledsen att jag var så bitter varje gång det hände,
jag förstod alrig vad du ville.
Så här i efterhand är det lätt att se att det bara kunde bli fel,
jag ville ha en förklaring och nån sorts erkännande,
du saknade den som gav dig det där stödet,
och ingen av oss kunde längre ge den andre vad den ville ha.
Det hindrar mig inte från att säga, jag saknar dig, jag saknar att
prata med dig, och även om jag vet att det inte är möjligt hoppas jag
att vi nån gång i framtiden kan bli vänner igen,
Då är det dags kanske att lämna det dör bakom sig och gå vidare .............Kanske
