Jag är kär i dig. Kommer naturligtvis aldrig att säga det till dig, du är ju upptagen och jag är dessutom i beroendeställning till dig. Det skulle bara vara extremt dumt. Och jag var fullt beredd att acceptera det. Det är sådant som händer ibland, livet går vidare. Knappast första gången det händer mig och förmodligen inte sista heller. Jag är ju varken 7 eller 86.
Men du har betett dig så himla märkligt, jag blir helt enkelt inte klok på dig. Vet aldrig vad jag kan förvänta mig, känns som att jag ständigt måste gå på äggskal runt dig. I ena stunden är du översvallande trevlig, i andra känns det nästan som om jag vore ditt ex eller något sådant. Det har varit skitjobbigt, rentutsagt. Så det kommer kanske bli en lättnad den dag jag inte behöver träffa dig mer, även om det säkert kommer vara ångestladdat också. Jag kommer nog att önska att jag ställt dig till svars för ditt konstiga beteende, men känner på mig att jag aldrig kommer att våga göra detta. Hur skulle jag?