Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

idag när jag fyller 54 år, är allt med så mycket minnen När jag för nu 32 år  sedan hade ätit julmiddag jag var ung och hade fått nytt jobb där jag fortfarande jobbar Dagarna innan det då nya jobbet, mötte jag killen vi drack glögg hos en kompis Jag kommer aldrig att få veta varför ett halvår senare det slutade så, jag grät året därpå en hel sommar jag bodde i Huddinge på den tiden och var mycket ung, och sökte fortfarande i livet Det jag vill säga är att , minnena från den dagen vi drack glögg hör till mina trevligaste jag vill inte att du går med något som känns dåligt, utan att det  minne med allt som var hör till mina finaste till jul jag har inga barn ,jag har haft hundratals snart partners, många förluster, föräldrar med cancer då mamma klarat sig, mängder sjuka och dödsfall i livet Idag har jag en relation med en man jag mötte i april, som snart är 50 år i början utav nästa år jag har haft långt över 100 möten, mycket ungdom mycket tårar Behåll minnena ångra ingenting, jag förblev mycket fri, jag fick leva det liv jag ville med drömmar,jag reste Europa runt 7 gånger, nu väntar Thailand New York och Afrika, jag är undersköterska amatörastronom, konstnärlig, musikalisk,sökare För även om vi sång för en sista gång , så gav du ett trevligt minne efter jul , man ska i nte ångra någonting Du ska inte ha ont för min skull, för man är alltid fri  

Jag har varit kär i dig i sju år nu och även om jag har varit duktig på att dölja det (troligtvis för att du verkade släppa mig för sex år sedan..) men nu sitter jag här, i mitt och min sambos sovrum och längtar efter dig så att det värker. Jag vet att jag inte har sagt något på sex år om det här men jag har dig ständigt i mina tankar. Stunderna där du sa att du älskade mig och att du var lika kär i mig spelar jag upp i mitt huvud hela tiden. Jag älskar dig, älskar du fortfarande mig?

Känner du kemin mellan oss lika väl som jag känner den? Nu har det gått åtta år och fortfarande har jag aldrig mött någon som du, varje gång vi träffas så känns det som att det är bara du och jag som finns trots att det finns många i rummet. Tänker du ibland på hur det kunde ha blivit? Går du diskret och önskar att det vore vi, det känns så, men som att vi båda är för fega för att säga något. För en gångs skull vill jag ha en helt ärlig och djup konversation med dig.

wow samma situation som mig, fast det gått åtta år för mig. Man kommer nog aldrig av den där kärleken och extrema kemin man haft med någon innan.

Så.. Varför antar ni att det är den andra som ska säga något. ?
Vill man ha något så tar man för sig!
Om det inte passar så ursäktar man sig.
Men då har man iaf försökt!