1omtänksam skrev 2024-09-17 12:29:57 följande:
Så vackert skrivet! Så direkt från hjärtat och innerligt.
När jag läser tänker jag att det var synd att du själv inte sa till den här personen att du hade känslor? Eller gjorde du det? Jag uppfattade inte det som så när jag läste.
Tänker att så mycket liksom verkar ha gått er två förbi på grund av bådas rädsla för att uttala en stark och fin känsla er emellan. Att det fanns något väldigt speciellt och en fin energi och kärlek i rummet när ni sågs. Att det borde få utforskas mer.
Men jag förstår. Själv är jag så att jag har inga problem alls med att visa känslor, bekräfta det ömsesidiga, ta initiativ, vara intim och nära. Älskar det. Finns inget finare än kärleken, åtrån, längtan och passion. Att lyssna, samtala, eller bara sitta och titta in i varandras ögon, le. MEN allt det här, det vill säga egentligen hela mitt jag, kan jag bara visa om jag helt säkert vet att det är ömsesidigt. Jag behöver få höra i ord att det jag ser och känner är ömsesidigt. Från den andra.
På grund av tidigare händelser är jag nämligen väldigt försiktig och vågar inte alltid säga att jag har känslor. Alltså vara den som säger det först. Även om jag säkert visar på miljoner andra subtila sätt, och även om jag känner att det finns något där i värmen och energin så är jag försiktig. Är rädd för att ha haft fel. Att bli förlöjligad. Eller att allt bara var min egen fantasi.
Kanske känner den som du älskar som person och som gör så starkt intryck på dig, så som jag gör ovan. Isåfall är det ju synd, ja förbaskat synd, att ni två inte fick uppleva varandra, prata om det ni känner, ta till vara på allt och att ni tillsammans kunde utforska livets alla mysterier och gåvor...
Tack för ett sånt fint svar. Jag talade om för honom att det hade börjat gro ett intresse och att det bara blev starkare ju mer vi träffades och att det nog skulle vara bra att jag backar då vi är på olika plan i livet, han var inne i en tung process med sin exfru som varit otrogen mot honom bland andra tuffa ting som också hände honom i li just då.
Men fastän han var sårad och nerbruten var han en sån otroligt fin och kärleksfull man, vi sov med varandra varje träff, han presenterade mig för vänner, han bjöd ut mig på restaurang, vi hade spelkvällar och mycket mycket mer.
Vi träffades i kksyfte, båda var tydliga med det, men jag fick andra signaler när vi hade våra träffar. Som person brukar jag ha lätt att läsa av/ känna av andra människor, och i min värld är det omöjligt att vara så där fin och kärleksfull som han var utan att känna ömsesidiga känslor. Han visade känslor via sitt kroppsspråk och handlingar men med ord så var det enda jag fick att ?klart det börjat gro ett intresse här också? men att han inte kan ta hand om någon annan just nu i livet. Jag är en självständig kvinna och letar inte efter en man som tar hand om mig, däremot älskar jag att ta hand om andra. .
Jag insåg efter att jag avbröt att jag känner starkare en vad jag trott. Så det är riktigt tufft nu faktiskt, men livet måste gå vidare på något sätt.
Gud vad jag känner igen mig i hur du beskriver dig själv, jag har alltid varit så jag med på pricken!
iallafall alla tidigare gånger förutom med just denna man, jag var säker i hans handling men tyvärr var det den saknade bekräftelsen i orden som gjorde att jag fick panik och behövde avsluta.
