Jag hittade precis hit!
Är i vecka 10+5 idag. Precis som de flesta av er är jag på gränsen till ohälsosamt rädd att något ska gå fel.
Vi alla härinne har tråkiga saker i bagaget när det gäller resan mot barn, och så har även jag.
Jag och min man har försökt få barn i 2.5 års tid utan någon spontangraviditet. I juni förra året så gjordes en utredning och det konstaterades att jag hade blockerade äggledare och att min man hade för få spermier och vi sattes i landstingets kö för IVF.
I januari någon gång känner jag att något inte står rätt till när vi så att säga försöker göra barn på egen hand. Det blöder och gör ont, så jag går till min vanliga gynekolog, han säger "det är nog ingen fara här har du medicin som ska stoppa mellanblödningar, men jag gör för säkerhetsskull ett cellprov"
2 veckor senare ser jag att jag har ett missat samtal och ett meddelande på telesvaret. Jag känner igen numret och känner en rännil av ångest i hela kroppen och sätter mig på soffan samtidigt som jag med väldigt darrande händer försöker ringa upp telesvaret.
Läkaren säger att jag så fort som möjligt måste ringa tillbaka till honom, har kliniken stängt så här är mitt hemnummer.
Jag kan nog lätt säga att det var det värsta jag varit med om i mitt liv. Man vet att det inte är något bra när en läkare ger en sitt hemnummer....
Jag ringer upp honom, han frågar mig vart jag är och om jag är ensam hemma (vilket jag är) han säger att jag så fort som möjligt ska komma in till kliniken följande morgon för fler prover.
När jag ska ringa min man så storgråter jag så mycket att jag inte ens får ut vad jag vill ha sagt, varpå han blir livrädd. Jag får alltså skriva på msn till honom då jag gråthulkar så mycket..
Det visar sig att det är "vanliga" cellförändringar som var av den allvarligare sorten som hade vuxit rätt aggressivt, och jag väntar på att få en operationstid. Tre dagar efter dimper det ner ett kuvert i brevlådan och jag tror såklart att det är tiden för operationen. Men vad konstigt!? Från Akademiska Sjukhuset i Uppsala, varför dit?
Det var ingen tid för OP, det var "Ni har nu kommit fram i IVF-kön..."
Jag fick en del komplikationer efter operationen som var väldigt jobbiga, drabbades av massiv blodförlust efter jag kommit hem och fick åka akut till sjukhuset och stanna ett tag där.
Som av ett under så hann jag precis nätt och jämt läka ihop inför vår första IVF.
Jag fick galet många ägg, och rekordmånga ägg till frysen (12 st) men den första ET misslyckades.
Nu som sagt är jag i v 10+5 med vår första FET
Det togs bort rätt mycket av livmodertappen så jag måste gå på regelbundna UL-kontroller så den inte börjar öppna sig i förtid.
Jag är också väldigt orolig över att cellförändringarna ska komma tillbaka, och jag är väldigt orolig, nej EXTREMT orolig över att jag har någon infektion därnere då det svider som tusen nålar.
Jag har varit på akuten för det, men de hittar ingen svampinfektion, eller urinvägsinfektion, ändå svider det och nästan börjar blöda för att det är så känslig hud när jag torkat mig efter att ha kissat.
Det blev långt detta..
Bifogar en bild på Pingu i vecka 10+2
