Fattar mig ej på vissa fattiga

Fast bostadsbidrag har inte alls alla rätt till! Och givetvis är det en del av ekvationen. Som Pen och Tjabba påpekar så lönar det inte sig att jobba för vissa. Höjer man ribban minskar incitamentet ännu mer.

Sen undrar jag varför du är en sådan motståndare till att ge människor redskap till att hantera sin ekonomi snarare före man ger dem mer pengar? Utbildning brukar ge resultat. I tråden har flera, inkl jag berättat att leva fattigt inte alltid handlar om hur mycket pengar man får utan även om hur man kan hantera dem.

Min far låg några 1000-lappar över existensminimum, han fick inte bättre ekonomi av det. Nuförtiden går han på soc och han har fortfarande LIKA svårt för att få ihop budgeten. Rimligtvis borde han med ditt synsätt haft det otroligt mycket bättre med fler 1000-lappar, men så funkar det inte alltid.

Barnbidrag är till för att minska inkomstskillnaden mellan barnlösa och de med barn. Det infördes som ett incitament till att skaffa barn. När du går på försörjningsstöd har du också rätt till samma nivå med barn som utan barn.

Att gå på studielån är i mångas ögon sämre än försörjningsstöd eftersom du (om du inte har föräldrar som kan stötta eller hinner jobba också) lever under normen utan rätt till försörjningsstöd.

Jag menar att ge folk som inte kan sköta sin ekonomi fler möjligheter till att förstå hur de ska handla och laga mat och se på större inköp. Ett mellanting mellan helt själv och en god man. Det är många som är som min pappa och därför tillhör även det diskussionen. Du har ju läst fattigbloggen själv. Är det verkligen synd om en mamma om hon inte har råd med en säng för att hon prioriterat att lägga pengarna på onödiga utgifter? Är det synd om en familj får betalningsanmärkningar när de valt att lägga pengar på en ny soffa med avbetalning istället för att köpa en begagnad och sedan spara till en ny? Jag tycker inte det. Det handlar om prioriteringar. Jag har inte råd att köpa en byrå just nu trots att jag behöver en, alltså gör jag inte det. Trots att jag hade fått lån om jag velat och antagligen haft råd med en avbetalning som det ser ut just nu. För några år sedan valde vi att åka på semester istället för att köpa den där sängen vi egentligen behövt, vår prioritering. Det är inte synd om oss.

Och där skiljer vi oss åt. Jag anser inte att min granne ska behöva betala för att jag inte vet hur man lägger upp en budget och följa den. Jag anser att man har förverkat sin rätt till att klaga på ett för lågt försörjningsstöd om man valt att konsumera onödiga varor istället för mat.

"Jag hatar att vara fattig. Eller rättare sagt, jag hatar att mamma är det. Hon är ensamstående och har en enda inkomst som ska räcka till tre barn, hus, bil och diverse ting." texten fortsätter "Jag vill såklart att hon ska ge saker till mina småsyskon, för de har fått utstå så mycket pga pengabristen. Nu när min lillebror ska ha moped och körkort till det som kommer gå på över 10.000 mår jag illa av hur många räkningar hon kommer lägga undan för att ha råd med detta." samt "Det svider att ta emot pengar från henne till mitt körkort, jag önskar bara att jag kunde få det där förbannade körkortet så att hon skulle slippa betala för körlektioner á 800kr flera gånger i månaden."

Det finns fler inlägg som påminner om det här. Som sagt, rätta mun efter matsäck så finns det mer pengar till mat och andra nödvändigheter. Det som behövs är kanske en debatt där fokus istället läggs på vad är nödvändigt? Varför har människor ett sådant behov av att visa upp nya saker för att få status? Till och med min pappa hade ju gapskrattat om jag kommit som vuxen och bett honom betala mitt körkort!

Jag dömer inte. Jag säger bara att lösningen inte är mer pengar. Alla människor gör sina val och jag anser att försörjningsstöd ska bestå av pengar och inte destinerade kuponger. Men har man gjort ett val så får man leva med det. Det är något jag lär mina barn idag och det är något jag anser att vuxna borde lärt sig. Har de inte det så är kanske en hushållskurs ett bra alternativ för många.

Så då har du inga problem med att jag beklagar mig över att vi inte har råd att göra något speciellt på semestern i år pga en massa utgifter kring möbler trots att maken har en inkomst på 81000 i månaden före skatt? Visst är det synd om våra barn som får höra att vi inte har råd att åka till Gröna Lund?

Japp, jättesynd om oss är det. Tycker verkligen att bidragen borde höjas.
Mina barn har aldrig varit på gröna lund, vi har inte haft råd utan istället åkt på billigare semesterar som passat vår plånbok. Typ tältcamping på badplatser.

Fast man behöver inte köpa. Vi lånade tält, vi lånade liggunderlag, sovsäckar hade vi visserligen sedan grundskoletiden. Vår ettåring fick ligga i min sovsäck. Vi lånade stormköket. Äter gör vi hemma också. Cykel har alltid varit ett prioriterat ägande för mig eftersom du sparar så mycket pengar i det långa loppet.

Efter ett tag, när vi hade ekonomi till det, köpte vi ett tält (som vi lånat ut när andra behövande har behövt) och likaså ett stormkök. Vi brukar använda det även när vi kört lite längre för att hälsa på hos folk. På så sätt kan vi stanna enkelt vid vägkanten och laga lite mat istället för att äta på McDonalds.

Hur mycket saker kostar beror på i vilken ände man börjar.

Sen finns det saker som bortskänks. Blocket finns. Någon annan känner någon med en stuga Öland eller är i stockholms skärgård.
Eller så går man en vandringsled och sover i det vindskydd som oftast finns. Gratis.

Inställningen till livet förklarar en hel del. Ditt negativa sätt påminner mycket om min mammas. Hon anser också att väldigt mycket är omöjligt utan att ens försöka först. Jag antar att det är därför som jag alltid varit mer nöjd med mitt liv än hon varit trots att hennes plånbok varit större än min.

Nej, jag har inte sagt alla. Jag säger många. Men du maler på om att alla ska behandlas som om de är inkapabla till att göra egna bra beslut och som om eftersom en inte kunnat välja så ska man behandla alla lika.

Jag har mött väldigt många som levt på existensminimum av olika skäl. Och är det något de flesta ville slippa (inklusive mig själv) är medömkande hurrarop. Det ger inte fler idéer för att sätta piff på vardagen.

Och ja, du är rätt negativ och det har jag förståelse för. Jag tänker dock inte bli negativ själv pga det.

Fast under 2000-talet har köpkraften ökat. Alltså har fler människor fått det bättre.

RB:s utredare Tapio Salonen beskriver utvecklingen så här i gårdagens rapport: ”Den fattigaste femtedelen har ökat sina faktiska inkomster, räknat per konsumtionsenhet, med 22 procent mellan 1998 och 2008”.

Från: www.svd.se/opinion/ledarsidan/juholt-borde-ta-fragan-om-fattigdom-pa-storre-allvar_6225821.svd

Så jag tror frågan kvarstår. Är det verkligen rätt som bidragstagare att kräva att man ska ha råd att göra allt det där som även de arbetande har råd med? För jag tycker inte det. Varken när jag tillhörde en bidragstagande familj/individ, låginkomsttagare eller nu som del av höginkomsttagarfamilj. Jag anser inte att man kan kräva en semesterresa till London bara för att grannen har råd med en resa till Thailand.

Jag anser inte att staten och skattebetalare ska stå för att betala skulder som folk drar på sig när de lever på förväntade framtida inkomster. Jag anser inte att vi ska behöva betala för ett boende som skaffas utan tanke på hur det ska lösas med betalning om en eller två behöver få a-kassa. Jag anser inte att pensionärer med miljonbelopp på banken ska få bostadsbidrag bara för att deras pension är lägsta nivå (och ja, min moster anser att min mormor borde få det, och hon är inte ensam, jag antar att hon vill ha ett högt arv). Jag anser att det är bra att omprövas mot hela arbetsmarknaden om man är för sjuk för det jobb man hade mellan 2002 och 2008.

Högre bidrag ger inte ökad köpkraft i samhället, arbete gör det. Och försörjningsstöd ska aldrig ses som en permanent lösning.