Oj så jag stavade ser jag nu...*s*
I dag vaknade jag med ångest,fick veta för ett tag sen att min svåger ska bli pappa...gubbens lillebror alltså.
Jättejobbigt,varför ska dom vara först? Han är bara 25 och har inte försökt något alls...gubben är 32 och har försökt i över 3 år,6 ivf försök bakom oss och ändå inget plus...inget kärleksbarn ännu,ska vi någonsin få uppleva det tro? Jag vet inte,jag tvivlar faktiskt.
Så jobbigt allt ska vara...nu vill jag bara att donatorn ska vara funnen,att tiden är inne för att se om vi någonsin ska få bli föräldrar för det här är sista chansen,den absolut sista...pengarna räcker inte till längre,vi har skulder på 110.000 redan för just barnlängtan,det kostar att längta och vilja för en del,en del kan bara ha det lite mysigt en stund så blir det ett kärleksbarn...så orättvist.