Vilken socialgrupp hör en till?

Jag tog inte ställning till om familjerna som hade en person hemma var medelklass eller ej. I de fall jag tog upp var de det givetvis inte. Jag svarade på ditt inlägg om att det krävdes mycket god ekonomi för att leva på en lön vilket ju inte stämmer.

Din beskrivning ovan kan ju stämma in på så väl arbetare som medelklass beroende på övriga faktorer; som vi dragit ett par varv så är det ju inte /bara/ ekonomi det handlar om.

Däremot finns det förstås familjer som med våra mått mätt levt eller lever knapert på en lön som var/är medelklass. Idag kan det vara för att andra faktorer (de berömda kapitalen) väger tyngre än ekonomin. (Vad gäller just trångboddhet är den väl mest utpräglad bland medelklassfamiljer i storstädernas innerstäder och somaliska familjer i ytterförorter...)  Förr, och i utlandet, för att man har delvis andra kriterier för benämningen än vad som gäller här idag. Har en gammal Husmodernbok (tror jag) där man talar om för den unga husmodern att det går utmärkt att ha trevliga bjudningar där gästerna tar med sig egna bestick (för man kan ju inte förvänta sig att ha råd att köpa så det räcker till mer än familjen) med mera. Målgruppen är rätt så tydligt städernas /lägre/ medelklass.

Jag håller med. Både vad gäller att veta och att kunna utföra. En arbetarman förväntas byta däck på sin bil annars är han lite konstig, om inte bög typ. Medelklassmannan i storstan, om han inte rentav är bilfri, kör utan att blinka till verkstad för den servicen. Sak samma med en massa annat som hör till i ena gruppen men är mindre intressant, kanske rentav negativt i den andra.

Själv har jag ojämn kunskapsprofil. Ex kan jag 0 om sport och brukar missa på en massa populärkultur i frågeprogram jag tittar på. Och "det är också allmänbildning" som programledaren i Vem-vet-mest-vad-han-nu-heter sade till en deltagare som inte kunde något om schlager

Visst kan det vara som du beskriver. Inom grupper (som i sig är förklaringsmodeller) finns det i sin tur subkulturer. Och klassbegreppen som diskuterats här är normalt både breda och elastiska ( i ex arbetarklass kan ju rymmas både villa-vovve-volvo-montören och timanställda vårdbiträdet som har svårt att få ihop till livets nödtorft, och därtill kommer diverse privata intressen). Förutom att jag gissar att medelklass kanske definieras på ett annat sätt av genomsnittsbefolkningen i Gällivare än i säg Lund så kan givetvis värderingar och sociala normer variera mellan "samma" grupper på olika håll.
Poängen var ju dock medhåll i att "allmänbildning" kan se ut i olika klasser (grupper). Är detta något du inte håller med om?

Vad du skriver påminner mig för övrigt om en bekant som flyttade till Örnsköldsvik där normen tydligen var att "alla" pojkar skulle spela ishockey och hennes femåring fick raskt börja med det för att inte hamna utanför den sociala gemenskapen, något som mindre troligt hade blivit aktuellt för honom som läkarson i Göteborg.

Jag är svag för frågeprogram. Med ex Postkodmiljonären brukar ex jag och min lilla mamma  sitta och missa på lägre nivåer (fast mamma är bättre än jag på sport; hon lyssnar på P4; det måste vara det ) medan vi förundrade frågar oss  hur det är möjligt att man faktiskt inte kunde det-o-det självklara svaret på halvmiljonnivå
Fast vad jag förstår så typecastar (eller vad det heter) man frågorna efter tävlande så jag skulle väl få sportfrågor på den nivån om jag någon gång landade där.

Med reservation (för att spela djävulens advokat) för alla i mindre anställningsintensiva branscher som tar brödjobb kanske. Det är mer regel än undantag att det sitter någon kulturvetare mellan praktiker i kassan på vårt lokala Ica. Postens brevsortering var förr enligt min konstnärliga (numera omskolade) kompis ett tillhåll dominerat av låg-(läs o-)betalda konstnärliga utövare. Jag vet firsthand att det stått en tjej med ekonomiexamen i kassan på en pysselbutik här åtminstone något år efter examen och jag har svårt att tro att beteendevetarexamen skulle _krävas_ för jobb med omsorg av förståndshandikappade som i en bekants mans fall och inte att bibliotekariexamen skulle göra en bättre insats som personlig assistent som för en jag vet. Personlig assistent är väl förresten bröd-/genomgångsjobbet framför andra nuförtiden, där folk med den mest skiftande bakgrund tjänar sitt levebröd. Hur lyckat nu det är för den som behöver hjälpen.

Om vi bortser från brödjobb så finns det ju de som byter bana för att utvecklas eller för att de tror sig passa bättre för något annat, som en kvarterspolis som är fd läkare eller en läkare som är fd civilekonom.

Det tråkiga med tempot är ju att man inte hinner till de frågor jag tror mig kunna bäst Å andra sidan lyckas deltagarna i Vem-vet-mest inte stressa fram svaret alltid.

Jo, vad jag förstått av något reportage så frågar man deltagarna om intressen etc innan för att kunna få en lagom nivå på frågorna. Kan ju kännas lite fuskigt men å andra sidan är ju meningen att det ska gå från lätta till svåra frågor (Postkodmiljonären). Då blir det ju lite fel om någon får frågor från sitt specialområde på miljonnivå. De kanske inte kan frågorna på de lägre nivåerna men det brukar ju vara sådant publiken kan åtminstone. Inte för att det verkar fungera så bra ändå alltid; mer än en stupar ju på lägre nivåer.

Tillåter mig att ha en annan åsikt. Alla drömmer inte om att bli just läkare, civilingenjör eller forskare

För övrigt så var ju intagningspoängen på läkarutbidningen betydligt mer moderata för ett antal år sedan och de som kom in på den tiden tycks ju både ha klarat utbildningen och blivit hyfsade yrkesmän (därmed inte sagt att det inte är arbetskrävande; men idag påstås det inte sällan att de höga intagningspoängen krävs för att klara utbildningen.) 
En annan femma är att man inte automatiskt blir allmänbildad av en högre yrkesutbildning. Om en civilingenjör eller läkare är allmänbildade så är det för att de skaffat sig den bildningen på annat håll än på sin utbildning.

"Du är äldre än mig." är fullt korrekt och har djupa rötter i språkhistorien. "Än jag"-varianten är också korrekt men förutsätter ett underförstått verb vilket inte är någon självklarhet.

Vad signalerar hyperkorrigeringar av språket?

Inte för att "än jag" är en hyperkorrigering. Bara en felaktig korrigering.

Jag håller inte helt med. Jag är med så långt att jag vet att många uppfattar "än jag" är mer korrekt.  Men båda formerna är korrekta. De som stenhårt hålelr på att det är finare med "än jag" brukar - inga personliga hänsyftningar -  vara folk som inte har några svenskstudier att tala om men håller hårt i vad småskolefröken sagt. Inte sällan samma personer som lider av missuppfattningar som att skriftspråksuttal skulle vara finare och att det skulle vara en gammal tradition i svenskan att nia.

En annan historia är att jag om jag gjorde massutskick skulle välja "än jag". Inte för att det är mer korrekt utan för att minska friktionen i kommunikationen eftersom jag vet att så pass många (om än felaktigt) tror att det är fel.