Vilken socialgrupp hör en till?

Jag tycker att det där om olika samhällsklasser är ganska förlegat. Jag kommer själv från arbetarklassen, med en pappa som är byggnadsarbetare och en mamma som är inom vården. Vi bodde i hyresrätt. Jag har valt att plugga vidare, är ingenjör. Maken är yrkesverksam civilingenjör och månskensbonde, hans föräldrar är lantbrukare och vi bor på lantgård.

Jag undrar vad man räknar bönder till för samhällsklass. De är ju förutom hårt kroppsarbetande även egna företagare. Är de arbetare eller medelklass? De äger ofta stora arealer också. Knepig fråga, va?

Det värsta jag vet är folk från den så kallade överklassen som trillat ner några pinnhål och som tror sig vara förmer än andra och rackar ner på "mindre fint" folk, bara för att de en gång i tiden varit till exempel direktörsfru men som nu får finna sig i att handla kläder på Myrorna i stället för i boutique. Som hävdar att de minsann är bättre än alla andra som bor i "ghettot" de tvingats flytta till efter skilsmässan. Jag reflekterade aldrig över sådana saker förrän jag träffade på en sådan person. Är inte det väsentliga att man är en trevlig människa och att man gör sitt bästa? Eller är det bara mina gamla arbetarklassvärderingar  som är så hårt inpräntade i mig som gör att jag tycker så? Jag ser ju när jag läser vad jag skrivit att min text är illröd! Är jag alltså smygsosse också?

Nu vill jag veta varför överklassen anses vara så kulturell och vad är kultur för något? Var är fiiiint (ser ni hur jag spretar med lillfingret?) och vad är tacky/trashigt/fult/okulturellt?

Vi fortsätter! Vad anses som kutym för medelklassen? Om du eller någon annan redan har redogjort för det kan du gärna hänvisa till ett tidigare inlägg så slipper det bli tjatigt...

Hahaha! Jag vet! Kunde bara inte låta bli att retas lite. Det lilla jag sett (kanske inte så representativt) är väl i så fall att de från de övre skikten är mindre tillgjorda än de från de lägre. Personer av enklare härkomst känner ofta att de måste bjuda till och det blir bara totalt fel...

Det var inget jag märkte av i skolan i alla fall. Det förväntades ingenting av någon, vi fick läsa Strindberg, Twain, Shakespeare och Homeros rakt upp och ner, inga förkunskaper krävdes. Flera av oss arbetarbarn fick högsta betyg i litteraturhistoria medan likaledes barn ur medelklassen både skolkade och inte hade någon som helst koll på någonting. Och fick betyg därefter. Nu gick jag visserligen i vanliga kommunala skolor, men alla medelklassbarn går ju inte i privata skolor. Vette katten om medelklassbarn läser klassiker i privat regi de heller i någon större utsträckning, eller gjorde det på 80-talet heller.

Usch, fjällsemester! Sådant trams... Jag vägrar göra saker bara för att man "ska", jag bryr mig inte det ringaste om status. Jag tycker att statusjakten är enbart löjlig. Grannen bygger ett nytt garage  - jag bygger också nytt fast självklart större. Och så vidare. Det är sjukt, tycker jag. Jag blir snarare lite trotsig i stället och gör som jag vill. Men det är jag, det. Måste säga att jag tilltalas av överklassens chosefrihet och att de inte skryter! Det är något som gemene man borde ta efter.

Måste medge (med viss trotsig stolthet) att jag nog är lite av en kulturell analfabet. Om jag åker på semester, då vill jag uppleva landet, vill gärna se alla de klassiska sevärdheterna och skulle väldigt gärna åka till Louvren mais il me faut repeter le francais un petit peu för det var j-vligt länge sedan jag gick i skolan Men där går nog gränsen. Jag är inte ett dugg intresserad av teater, klassisk musik och gick humanistisk linje för att jag gillade språk, inte för att jag ville gå och se grekiska dramer...

Fel. Man skäms som en hund för att man inte har råd, just för att man är av arbetarklass. Det är arbetarklassens stora skam, att inte kunna köpa allt som medelklassen har råd med. Och min bild är att man skäms över detta faktum. Varför tror du annars att så många hamnar i "Lyxfällan"-sitsen? Att yttra orden "Jag har inte råd" sitter väldigt långt in för de allra flesta. Man vill ju så gärna. Och att behöva säga nej till sina barn på grund av ekonomiska skäl är hjärtslitande.

Man "vet" och därmed jämnt. Precis som jag vet att jag tjänar mer än den och mindre än den på ett ungefär, men hatar när lönefrågan kommer upp. Jag tycker det är oväsentligt, pratar inte ens med mina vänner om vad de har i lön för det känns bara girigt och småaktigt. Möjligen att frågan kommer upp om någon i min yrkesgrupp ska byta jobb och vill ha lite lönestatistik av mig.

Det är helt enkelt ofint att diskutera det och enligt mig är det ofint i alla kretsar. Sjukligt självhävdelsebehov är oattraktivt, jag föredrar ett mer subtilt sätt där det sakta uppenbarar sig vad någon är för PERSON, inte hur många kronor som finns på kontot eller om budgeten håller eller inte.

Du studerar, det är skillnad. Du vet att det är övergående och du kanske rentav ser det som en sport att hitta bra grejer på loppis. Så är det inte för arbetarklassen när de tvingas inse att de inte har råd...