trettioplus skrev 2011-05-09 13:10:00 följande:
Det behöver det förvisso inte,
men det gör mig lite förvånad att få min uppväxt klassificerad som "arbetarklass". Jag tror inte så många skulle ha betraktat den som det nämligen. Inte på den tiden, med den tidens mått mätt.
Skulle jag göra den svåra ekvationen att klumpa ihop alla parametrarna till någonting, så skulle det bli medelklass, i bemärkelsen "vanlig" eller "vanligast".
Vi får tänka oss ett villaområde med väl underhållna hus, kortklippta gräsmattor, lekstugor och "hela och rena" barn. Kaffet dricks på verandan efter det att pappa tvättat färdigt bilen på uppfarten och mamma rensat kring rosorna.
Äh, det är svårt att förklara hur standardmässig en barndom kan vara
Jag tror jag har en känsla för hur du menar.
Även i min norrländska idyll såg det ut precis så.
Men - skillnaden satt t ex i hur viktigt det var med skolan och vilket förhållningssätt man hade till skolan och utbildning. Kulturutbudet och kraven på kulturutbudet är en tydlig markör. I bruksorten hade man en bio där man kunde se Schwarxenegger och Bruce Willis, man sportade eller var frikyrklig, och man föll inte utanför ramarna (för det kostade på, rent socialt). På fester satt/sitter killarna i vardagsrummet och snackar skoter och ishockey, och tjejerna sitter i köket och pratar smink och allmänskvallrar. Allt är väldigt hårddraget givetvis.
I min lilla akademikerförort sitter man blandat på ett helt annat sätt och det pratas upphovsmannarätt och huspriser, genuspedagogik och samhällsutvecklingar, klimatfrågor och litteratur, etc, etc, etc (även detta hårt generaliserat )