Har det jobbigt, blev lovad förut att jag skulle få lugnande på morgonen (lider av panikångest), men de vägrar ge mig. Hatar när de lovar saker men inte skriver in det i journalen!
Usch, nu börjar jag inse allvaret och verkligheten med operationen....
Var ju så glad hela helgen över att äntligen ha fått min tid, och idag fick jag veta att tjejen min kirurg träffade för bedömning samma dag som jag var där, och som jag fått kontakt med på nätet sen, oxå ska opas den 1 april, så vi har sällskap hela tiden.
Men nu blir det läskigt tycker jag...det är 30 mil mellan min hemstad och op-staden, så att säga. 3 timmar med bil. Jag har börjat känna att det är otryggt att vara så långt hemifrån under en så stor grej som en operation, och enligt planen skulle jag inte ha nån med mig, mer än denna tjejen då. Men hon skulle ju pxå opas!
Pratade dock med mamma precis, och hon är beredd att köra till kalmar på op-dagen, och vara med mig före och efter! Gud vilken lättnad att höra! '
Hur har ni andra gjort, som opats långt hemifrån? har ni haft med er nån anhörig?
Här är det så stökigt med barnen och så....jag och min man separerar till helgen, och han ska naturligtvis jobba den helgen jag opas, så det blir till att böka med barnvakter och kanske ändrade jobbtider för hans del. Sen vet jag inte hur mycket jag kan ha barnen de kommande två veckorna, förutsatt att allt går bra...? de är 2 och 4 år, den lille behöver ju lyftas i vissa situationer och så, men hur är det med den biten efter en sån här operation?
Dessutom är det ju omöjligt att planera, för man vet ju aldrig hur det blir med komplikationer osv....!
Usch. Vilken dipp jag fick idag.... 
vet ni hur de är med Anne B är hon fortfarande kvar på sjukhuset?
usch om några timmar ska jag på intervju...kan inte sova :( nån mer som ska på ersta imorgon? usch det kan gå fel och det kan rätt...vill bara ha min op nu så livet kan börja !
Fick höra att det inte kunde ha gått bättre , så tji fick kirurgen som försökte skrämma livet ur mig...