Anonym (svårt) skrev 2012-06-14 14:48:56 följande:
Hej!
Har läst hela tråden och jag tycker det är så himla svårt att ta tag i den här biten.
Jag är 31 år och uppvuxen med min mamma och pappa (de separerade när jag var 7, inte på grund av alkoholen tror jag, och jag bodde varannan vecka).
Min pappa är på ett sätt världens snällaste och bästa pappa, han har aldrig varit arg, tvärtom, nästan för snäll mot alla i sin omgivning, och jag har trots allt ALLTID känt mig älskad av honom. Min mamma och jag kommer inte alls överens på samma sätt, jag är verkligen "pappas unge" på gott och ont.
Jag minns när jag var liten, lågstadiet, pappa hade mig och kunde därför inte gå ut och dricka, så han hade istället folk som kom på efterfest hos honom. Jag vaknade ju såklart och låg i sängen och väntade på att de skulle gå hem.
Han drack alltid folköl på vardagarna och jag skämdes IHJÄL när vi gick för att panta dem. (Jag fick pengarna när jag gick och pantade)
På sommarlovet var vi alltid i Finland där pappa kommer ifrån och det dracks varenda dag.
Ja, han är alkoholist, han sköter sitt jobb, dricker inte då, men alltid annars vid varje ledigt tillfälle.
Nu är jag som sagt 31 år, har ett barn på 3 som avgudar sin morfar. Han och hans sambo (som också dricker äckligt mycket) bor ute på landet och jag vill ju åka dit. Jag vill vara hos dem för jag älskar hur de är när de är nyktra. Hittills har vi åkt ändå, de har druckit i smyg hela dagarna och fyllnat till ibland och ibland bara varit småberusade (de vet båda att jag inte vill att de ska dricka när vi kommer). Det slutar med att jag ligger i sängen på natten med ångest och tårarna bara rinner och rinner. Det är så mycket jag förstår, ändå är det så tabu att prata om så jag säger inget alls men jag tror att pappa förstår hur jag mår. Jag vågar liksom inte öppna upp för att prata om detta. Jag är rädd för hur pappas sambo ska reagera. Hon stör sig på pappas drickande men dricker ju mycket själv.
Nu har jag börjat gå till Al-anon och försöker förstå hur detta påverkat mig i mitt liv. Det är rörigt att tänka på det.
Jag känner mig bara så arg och ledsen och vill att de ska förstå mig och att de ska sluta dricka. Jag vill också förstå VARFÖR de väljer att förstöra sig själva. VARFÖR de inte kan hålla upp en endaste helg när jag och min familj kommer. HUR de kan vara så dumma att de inte tror att jag märker att de smygsuper.
Jag måste bara prata med dem innan de super ihjäl sig. Vill inte säga upp kontakten och förlora min pappa och mitt barns stora idol. Samtidigt som jag just nu inte orkar se dem på fyllan en gång till.
Vad fan ska man göra/säga?
För egen del är öppen kommunikation A och O om man vill ha en någorlunda fungerande relation trots ett missbruk. Ringer han full (vilket sällan händer längre) så säger jag att jag hör att han har druckit och att vi kan hörs av i morgon istället. I ett par år protesterade han och förnekade att han var full. jag har stått på mig och varenda gång förklarat att jag hör det på en sekund, så numera ringer han ytterst sällan påverkad.
Ska vi ses är han medveten om att han inte tillåts vara full när han träffar mitt barn. Då blir det inget helt enkelt. Jag ringer och kollar dagsformen och undviker att planera framåt. Möjligen preliminära planer. Även detta har han lärt sig med åren. Numera säger han själv t.ex "jaja men vi kan höras på lördag och se.. du vet hur jag är". Helt ok för mig, då bryter han inga löften och jag berättar inget för barnet innan det väl är spikat.
Vid högtider osv ringer jag dagen innan och kollar läget. Är han full blir det oftast en ganska hård ton med förmaning om att sluta dricka så han hinner nyktra till. Ofta fungerar detta, otroligt nog. Han är lite rädd för mig vilket han själv erkänner. Förmodligen skuld- och skamkänslor i kombination med att jag är en av få som är hård mot honom och ställer krav. Vår informella deal om högtider (där andra också dricker måttligt) är att han går dit nykter. På det viset hinner han inte bli jättefull innan vi kan gå därifrån och ändå känna oss nöjda med dagen.
Med andra ord- vi hyssjar inte om det, vi förtränger inte, vi förnekar inte. Vi har accepterat läget och lärt oss hitta strategier för att kunna leva med varandra utan att ta skada. Det har inneburit att jag inte har en väldigt nära relation till honom, men det är det värt. För när vi väl ses har vi trevligt istället för ångest. Och mitt barn känner iaf morfar och vet att han är snäll, hon vet inte att han är ett fyllesvin. Jag ser gärna att hon lär känna honom istället för hans missbruk. Hela släkten vet att läget är så här och alla accepterar läget mer eller mindre. Även min sambo och mina vänner vet, vilket gör att JAG kan må bättre. En av de värsta sakerna med min barndom var att dölja och hålla uppe fasaden utåt, gentemot alla som inte tillhörde släkten (för de visste).