Inlägg från: Anonym (Medberoende) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Medberoende)

    Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

    Hej.
    Jag måste börja med att säga att detta är ett fantastiskt bra initiativ och att det verkligen behövs.
    Jag är 21 år gammal men insåg mitt och framförallt min pappas och mina syskons medberoenden ganska tidigt i mitt liv. Sedan jag insåg hur vi alla betedde oss kring vår missbrukande, manipulativa, våldsbenägna och själmordsbenägna mamma, så har jag lagt ner nästan all min tid på att "rädda" min familj (vilket också har varit självdestruktivt och en del av mitt medberoende).
    Jag har också funnit mig själv i andra förhållanden och relationer med olika missbruk och misshandel har förekommit. Jag tror att det lätt blir så eftersom att om man känner sig "trygg" i ett beteende så väljer man det före andra. Man går den väg man är van att vandra kanske och om man är medberoende så är man också bäst i världen på just det.
    Något som har hjälpt mig att se mig själv med andra glasögon är manualer till självhjälp som t.ex: http://beroendelinjen.forum24.se/beroendelinjen-about6.html&highlight= , och beroendelinjen. För mig hjälper det att bittert läsa texter med hög igenkänningsfaktor som får mig att inse att -"såhär vill jag inte vara" osv.
    Såhär inför jul och nyårsfiranden vill jag önska alla lycka och hoppas att den kommande månaden blir fin.
    Peace!

  • Anonym (Medberoende)

    Får man inte vara med om man inte är vuxet barn? Jag har barn med en missbrukare och skulle verkligen behöva en sån här tråd just nu....

  • Anonym (Medberoende)

    Jag känner sådan oror för mina barn, har en 22-månaders och en i magen som kommer om två månader. Pappan har precis lämnat mig för en aktiv amfetaminist och är inte längre seriös med sitt itllfrisknande, har ljugit i flera månader om en massa har jag precis fått reda på. Jag har försökt prata med honom för att se om han har insikt och är villig att förändras men det känns helt hopplöst, han resonerar sjukt. Alltså känner jag mig nu tvungen att begära ensam vårdnad eftersom vi inte kommer att ha någon relation och jag anser att han är olämplig. Jag vet inte om han drogat själv eller inte, men annars är han nära, han är själv heroinist. Han tycker jag är fruktansvärd som vill göra detta och jag får så dåligt samvete, jag vill ju egentligen bara att han ska älska mig och komma tillbaka och bli sitt friska jag igen.

    Så ni som barn till missbrukare, hur ser ni på den här situationen? Om era föräldrar var i denna situationen, hur hade ni velat att mamma/pappa agerade då? Gör jag rätt? Och jag vet, jag är den enda som kan bestämma det i slutändan.

    Jag känner bara att pappan är inte redo att förändras, och jag vet att jag måste släppa taget och låta honom falla. Men jag vill inte att hans fall ska drabba mina barn (vad som helst kan ju hända! Och barnen är så små!) Så för att kunna låta honom falla med gott samvete, måste jag göra det jag kan för att skydda mina barn, och jag vet att det inte är alls säkert att jag får ensam vårdnad, men då är det iaf inte JAG som bestämmer att han är lämplig. Låter detta rimligt?

    Pappan manipulerar ju mig såklart och får mig att känna mig som en usel, hämndlysten, svartsjuk föredetta som berövar mina barn deras fader..... Suck....

  • Anonym (Medberoende)

    Tack för era ord, de stärker mig. Han säger att jag drar mina gränser alldeles för snävt, detta resonemang skrämmer mig. Han säger att han ALDRIG skulle begära ensam vårdnad, det tror jag inte ett dugg på, hade jag knarkat och han hade varit frisk hade han gjort samma sak. Hans argument är att det kunde vara värre.... Ja, men det kunde vara värre när du satt i en trappupgång med sprutan i armen också. Hans argument håller inte.

    Han har förstått att jag är orubblig, att det inte går att manipulera mig. Han har därför slutat prata med mig. Det är svårt att sätta gränser, resultatet blir att han hatar mig och vänder mig ryggen. Men gränser är kärlek. Han kan inte sätta gränser för sig själv för han älskar inte sig själv just nu.

    Att upprepa sina misstag är idiotiskt, att upprepa sina misstag och tro att konsekvenserna inte ska bli desamma är idiotiskt. Hur många gånger ska han behöva falla för att inse att han är maktlös inför drogerna?

    Jag är så arg på sjukdomen, den är som en orkan, den förstör allt som kommer i dess väg. Alla relationer, allt som de bygger upp. Allt går förlorat. Och barnen, de stackars barnen. Men ni är så starka! Att ni orkar, jag är imponerad. Ni har fått uppfostra er själva i princip ju. Att det kan gå så bra när det gått så fel. Fantastiskt, människor är fantastiska.

  • Anonym (Medberoende)

    Till Ranbaxy: Läst ditt inlägg nu angående din alkoholiserade mamma. Och det är bara du som kan bestämma vart du drar dina gränser, hur du vill frigöra dig. Frigörelsen kan vara känslomässig och/eller fysisk.

    Men personligen tycker jag att du gör heeeelt rätt. Du KAN inte rädda din mamma, och att dina anhöriga lägger den uppgiften på dig visar bara på okunskap eller förnekelse från deras sida. Men det blir jobbigt för dig i vilket fall. Det förstår jag. Det får ju dig att känna dig självisk och känslokall kan jag tänka mig.

    Personligen kan jag inte ha sjuka och aktiva personer  i mitt liv. Jag blir så påverkad, jag är lättmanipulerad. Och plötsligt står man där och mår uselt och har tagit på sig den sjukes all skuld. Man får inget ut av en sådan relation, man bara ger och ger och ger, och får inget tillbaka.

    Man måste ställa sig frågan: vad behöver jag just nu för att må bra? Och i mitt fall brukar svaret bli mina friska sunda vänner, mina barn, mina Nar-anon-möten, ett liv i tillfrisknande, och avhållsamhet från det sjuka.

  • Anonym (Medberoende)

    Av min Nar-Anon-grupp fick jag det här brevet:

    En tillfrisknande beroendes önskan!

    DU kan inte får mig ren, jag vet att du vill att jag ska bli ren, men jag blir inte ren förrän JAG VILL bli ren. Du kan inte älska mig ren. Jag blir inte ren förrän jag älskar MIG SJÄLV!

    Jag vet att du har funderat på hur du ska kunna älska mig ren, när jag är mitt i en livsstil fylld av självhat och självdestruktivitet. Jag kan lära av mina egna erfarenheter. Jag kan lära av de konsekvenser jag får av mina egna misstag. Jag kan lära genom att få tillåtelse att LIDA av KONSEKVENSERNA av MINA VAL. Livet har ett märkligt sätt att lära oss läxor, som vi behöver lära.

    Jag vet att du lider när du ser hur jag skadar mig själv. Jag vet att du vill hjälpa mig, jag vet att du vill rädda mig. Hjälpen du ger mig lättar DIN smärta, men jag tror inte att du förstår att du förstör för MIG när du hjälper mig. Förstå detta: trots att jag ser ut och låter som din älskade så är JAG, min person, innestängd långt inne i mig.

    Vad du ser framför dig är en beroende vars hjärna är styrd, kidnappad av drogen. Det ENDA som är viktigt för en beroende är att mata beroendet. Jag har matat beroendet tillräckligt, snälla hjälp mig INTE.

    Den enda vägen för personen inne i mig att bli fri är att få falla, precis så långt jag behöver falla för att finna min inre styrka för att kunna slå tillbaka och bryta mig loss.

    Hur kan jag bli ren? På samma sätt som jag gick in i beroendet går jag in i tillfrisknandet - JAG GÖR DET SJÄLV!

    Genom att du tillåter mig att nå min botten, lämnar du över och tillåter mig att finna min egen väg tillbaka. Det är i striden att komma loss som jag kommer att hitta mig själv. Det är i striden jag lär mig att älska mig själv. Ju mer jag älskar mig själv, desto mer gör jag för mitt tillfrisknande.

    Jag vet att när jag använder så spelar jag rysk roulette med mitt liv. Jag vet detta och det är en chans vi tar med våra liv när vi använder droger. Beroendet i mig är villig att ta den chansen bara för att bli hög.

    Min botten är EN ENDA KONSEKVENS ifrån. Jag kan inte komma dit om DU blockerar vägen!

    Snälla, för den personens skull, som finns djupt nere i mig. Gå ur vägen, och låt mig falla för att NÅ MIN BOTTEN! Och be för mig att jag inte dör när jag faller, jag vet att detta är din största rädsla.... Men händer det, snälla berätta min historia så att andra kanske lär och får ett liv.

    Din Beroende.

  • Anonym (Medberoende)
    Anonym (Anna) skrev 2011-03-08 10:09:28 följande:
    Hej,

    Att växa upp med missbrukande föräldrar/förälder sätter djupa spår. 

    Jag har vuxit upp med en alkoholmissbrukande mamma och en medicin- och alkoholmissbrukande pappa.
    Jag har haft ett ytterst dåligt förhållande till alkohol, började dricka i väldigt tidig ålder. var  djupt deprimerad från 15-16 års ålder  och tog tillslut en överdos med sömntabletter för 2 år sen. 

    Efter överdosen "städade jag upp mig själv", skunde äntligen ha ett förhållande och väntar nu mitt första barn.
    Rädslan för att bli som mina föräldrar finns hela tiden inom mig, men jag är väldigt aktsam med alkohol idag (dricker naturligtvis inte nu eftersom jag är gravid). 

    Så för dina barns bästa bör du inte släppa en missbrukare för nära.

    Lycka till!
    Tack för dina ord!

    Skönt att du lyckats ta dig ur din skit. All lycka med bebis!
  • Anonym (Medberoende)
    Anonym (dotter) skrev 2011-03-11 17:49:01 följande:
    Hej igen. Länge sen jag skrev här. Det är skönt att man inte är ensam, men jag blir samtidigt så ledsen av att läsa att det är så många som fått en taskig uppväxt och blivit skadade av sina föräldrars drickande och knarkande samt andra missbruk.
    Jag är så imponerad över hur starka vi egentligen är! {#emotions_dlg.flower}

    Sedan jag senast skrev har pappa hunnit dö av sin cancer. Det gick oerhört fort.
    Mamma har sedan jul när vi konfronterade henne lovat att inte dricka mer och har faktiskt överraskande nog inte druckit alls.
    Jag talade om för henne att jag var orolig att hon skulle trilla dit igen, men att jag är stolt att hon klarat det så här länge själv. Hon blev jätteglad och började gråta.
    Förrförra helgen berättade hon att hon druckit vin hemma hos en vän. Hon säger att det bara var ett glas, men efter alla år så kan jag ju inte tro henne fullt ut. Hon har bevisat i 25 års tid att hon inte klarar "ett glas vin".
    Helgen som var drack hon ytterligare ett glas vin. Min bror blev vansinnig över detta då han var där med sitt barn och han uttryckligen sagt att han kommer att åka hem om hon dricker, vilket han också gjorde.

    Mamma säger att hon inte dricker för att hon är rädd att kollapsa nu när hon äter ångestdämpande medicin på grund av stressen och sorgen efter pappas död. Men jag är rädd att hon ska återfalla i gamla mönster totalt när ensamheten är ett faktum och när hon slutat med sin medicin (vilket jag hoppas att hon kommer att kunna göra).
    Mamma har blivit mitt "ansvar" till en stor del. Det var min stora mardröm när pappa blev så dålig som han tillslut blev. Jag har förklarat flera gånger att det inte fungerar för mig att ta hand om henne men att vi får finnas för varandra ändå så gott det går.
    Jag tror att mamma inser att hon kommer att bli ensam om hon dricker igen, att vi barn kommer att ta avstånd. Jag har sagt åt henne att söka hjälp på den öppna kliniken här i stan, för hon kommer inte att klara detta själv. Har man varit alkoholist i 25 år (eller mer) är det inte bara att sluta, men det verkar hon inte vara medveten om. Hon viftar bort det med att "det går bra" etc. Hon undviker att prata om det och skyller över problem på mig. Så fort jag inte håller med henne är jag "elak" mot henne.
    Skuldbeläggning, som det har varit hela mitt liv.

    Jag är nästan arg på pappa för att han har lämnat mig med henne, att han gav upp.
    Vad är det för ångestdämpande medicin hon äter? Det funkar ju som ett bra substitut för alkoholen eftersom det tillfredsställer samma beroende, så det är inte "konstigt" att hon inte dricker just nu.

    Du har ALLDELES rätt, hon klarar inte det här själv, hennes sjukdom är alldeles för utbredd och har skadat henne för mkt för det. Hon kommer behöva hjälp resten av livet. Glasen hon har druckit räknar jag som återfall. Och iom att hon tar lkugnande (någon benso-sort antar jag) så räknas hon tyvärr inte som ren. Skulle hon inte kunna prova antidepressiva istället? Hon har kanske inte varit ärlig mot sin läkare misstänker jag? Annars räknar jag det som ett tjänstefel att skriva ut benso till en alkoholist. Det är bara att bana väg för tyngre missbruk.

    Att hon lovade er att sluta känns också fel. Så funkar det inte, och det löftet har hon ju redan brutit. Man kan aldrig lova att man ska vara ren, man kan bara lova att man ska jobba med sitt tillfrisknande. Om man lovar det så erkänner man sig inte maktlös inför alkoholen.

    Så länge någon "tar hand" om din mamma så förlänger ni hennes sjukdom. Då håller hon sig över ytan och kan fortsätta med sitt destruktiva beteende. Det är INTE att hjälpa henne. SLUTA hjälpa henne. Ni kan ändå vara ett stöd för henne. Det är inte elakt av er, det är bara hon som försöker lägga sin egen skuld på er. Det är dags för henne att ta av sig sin offerkofta, men den värmer ju så gott =)

    Hemskt tråkig situation, det är inte lätt det där hur man ska förhålla sig, var man ska dra sina gränser. De blir ju så arga, och vänder en ryggen. Och man vill ju inte förlora dom!
  • Anonym (Medberoende)

    Kan två personer ha samma nick??? Personen ovan är inte jag..... schizofrent.....

Svar på tråden Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare