Vi som fått nog, nu SKA det bli ett plus i Januari!!!

Hur ska man någonsin orka gå vidare? jag sitter hela tiden och tänker på dom sista dyrbara sparkarna från lilleman. jag var så lycklig. Äntligen kände man riktigt ordenligt hur han hade sig i magen. Om man ändå hade vetat att dessa skulle vara dom sista. Jag bävar så inför begravningen. Tanken på att aldrig få se honom igen gör så ont. Man trodde aldrig att det skulle hända en själv, men nu vet man att det kan hända vem som helst, när som helst. Livet är orättvist.

Hej!

Tack för era värmande ord. Vet att det kommer ta tid men att det kommer att bli bättre. Men det känns så långt borta just nu. Han kommer alltid att fattas och det kommer alltid kännas tungt, men med tiden så kommer vi kunna hantera det bättre. I förrgår var vi och gjorde honom i ordning i kistan. Det var det tyngsta jag någonsin varit med om. Det gick väl något så när bra ända fram tills att vi skulle lägga honom i kistan och då brast det rejält. det är ju hans sista viloplats. Det var så feeeel att se honom ligga där. Men det blev fint hur som helst. Han fick nya kläder på sig som farmor har sytt. Jag känner mig nöjd trots allt. Igår kom prästen hem till oss. Vi valde henne själv eftersom det är min konfirmationspräst och hon har även haft kontakt med min sambo och hans släkt via begravningar och dop. Jag har nå så enorma mardrömmar över begravningen. Jag kommer inte klara av att stänga igen kistan och sänka ner den eftersom jag aldrig mer får se honom då, men jag måste. Det är det jobbigaste. Vetskapen om att jag måste göra det, oavsett hur det känns.

Jaha, då är det begravning imorgon.. känns väl sisådär. Men man får vara positiv och tänka att vi nu gjort det bästa vi kan och kommer kunna göra för vår lille prins. Inte nog med det så har min kropp satt igång igen. fick mensen idag. Känns skönt att slippa strul men samtidigt tråkigt eftersom man nu blev ännu mer påmind om att lillen inte finns kvar i magen längre. Gubben säger att han vill försöka igen så fort det går, dvs vid äl som kommer nu snart. Jag är bara så orolig över att det ska verka vara för bråttom. Jag vet inte riktigt. Vill ju hemskt gärna ha ett barn, som lever såklart. Men är så himla osäker. Mycket tankar man har just nu,
Nu ska jag å titta till lokalen där vi ska ha minnesstund. Jag var och hämtade nycklarna tidigare idag. Det kommer att bli himla jobbigt men man får göra det bästa av situationen.

Nu är vi hemma. Begravningsgudstjänsten blev helt underbart fin och även minnesstunden efteråt. Blev bara lite försenat, men det såklart, var hemskt jobbigt att ta till sig mod att kalla in han från begravningsbyrån och be honom stänga kistan. Det var ju sista gången man fick se honom. Nu är det bara att blicka framåt. Det jobbigaste är över. Nu kan man börja läka. Sorgen kommer alltid finnas där, den kommer aldrig att försvinna, men med tiden så läker det och blir lättare att hantera. Vi har gjort vad vi kan för vår ängel. Hoppas att han tittar ner på oss med ett leende. Tack för allt stöd. Ni är guldvärd. 

Jo, det såklart. Är faktiskt, ironiskt nog, väldigt svårt att följa mina egna ord. Idag var vi förbi graven och jag ville bara skyffla upp all jord och ta upp honom igen. Bara tanken att min vackraste son ligger där nere i mörkret känns så himla jobbigt. Men vi blev hur som helst nöjda med avslutet. Nu har jag satt upp alla minnessaker, foton och ljus på en egen liten plats i sovrummet. Det blev väldigt fint. Trots att det känns himla jobbigt, så är jag ändå nöjd. Det hade inte kunnat bli bättre.

Limpan83: Grattis till sonen! Njut nu

Jag är så himla glad, men samtidigt så himla arg. Verkligen ingen bra kombination. Chefen för sjukhuskyrkan ringde igår. Jag vet inte om jag har berättat men när vi skulle ha namngivning så tyckte prästen där att hon kunde ändra på alla våra önskemål och bestämma själv att bara jag och min sambo skulle få se honom EFTER namngivningen. Han skulle minsann inte få vara med eftersom han tydligen inte ens såg ut att vara i v. 20 enligt henne. Det var verkligen ingen rolig upplevelse. jag blev så himla förbannat men nu har chefen från kyrkan ringt och beklagat och sagt att han ska ta itu med detta eftersom det är en väldigt allvarlig händelse som verkligen inte får ske. Hon kunde ju åtminstone ha bett om ursäkt. Annars har man inget där att göra. Inte som präst i alla fall. Dessutom var jag ner på graven igår. Tror det är en ren som varit och trampat ner jorden och ätit upp det mesta av alla blommor. Såg verkligen hemskt ut :( man blir så ledsen när det blir sådär. Man vill ju åtminstone få ha det fint på lillens viloplats, men icke. Det enda positiva som hände igår var när jag var hos BM och fick veta att mensen är på g snart. Verkligen skönt att kroppen får komma igång. Både jag och min sambo har kommit överens om att vi ska försöka igen. Det spelar faktiskt ingen roll om vi gör det nu eller om ett år. Det kommer vara lika jobbigt att genomgå den ändå.