Vi som fått nog, nu SKA det bli ett plus i Januari!!!
skruttnorpan skrev 2011-01-01 11:15:52 följande:
Haha, ja- men förhoppningsvis har den här tiden med ihärdiga försök och tester fått en att bli lite mer ödmjuk och kanske vakta tungan något i situtationer när barn kommer på tal. Har svårt att se mig själv ta den frågan i mun på ett bra tag framöver, haha. Hoppas ÄL-stimuleringen fungerar bra för er! Själv hoppas jag på plus om 10 dagar, men annars blir det hormonstimulering och insemination i slutet av jan...Sätter mina förhoppningar till det...och på sikt IVF som vi köar för och har tid i oktober. Funkar inte första inseminationen (av tre) tänker jag ringa och utkräva vårdgarantin så man får IVF inom 3månader. Det finns en gräns på hur länge man orkar kämpa med glädje...den gränsen börjar komma väääldigt nära
Hur länge har ni försökt??
håller alla tummar och tår för ett stort FETT puss 
Skönt att ni har en plan, vad som händer framöver med hormonstimulering o insemination och sedan ev. ivf. Det kan kännas lättare än om månaderna går, och går och inget händer, eller tråkigheter händer..
Det är precis som du skriver, det finns en gräns på hur länge man orkar kämpa med glädje, och det känns som den gränen kommer och går imellanåt.. inte lätt det här med att skapa barn
vi har försökt i lite över 3år. Har blivit gravid med det har tyvärr inte slutat så bra. Sedan så har det ung. tagit ca ett halvår att bli gravid mellan gångerna. Det har kännts rätt så frustrerande, men jag tror för mitt psyke har det nog varit bra med lite väntetid. Inget ont som inte har ngt gott med sig. Min gynekolog sa att om det inte tog sig nu, så skulle vi göra äl-stimuleringen och spolningen denna månaden. Så det är med lite skräckfylld förtjusning jag ser fram emot det. Lite rädd är jag nog allt, fast det kanske är fullt normalt
systertillknorr skrev 2011-01-01 11:25:35 följande:
Åh då då håller jag mina tummar och tår för att du får ett fint plus i slutet av januari! Borde vara goda chanser tycker jag efter både spolning och stimulering =) jag hoppas så otroligt mycket på det, att det nästan känns som att det inte kommer att gå, dvs det hade varit för bra. Sen så är jag väll lite rädd oxå, om det går bra, jag kommer nog vara livrädd de första 20veckorna innan jag kan pusta ut och sedan oroa mig för andra saker mellan v.20-37 och sedan så är det väll nog en konstant oro för barnet hela livet.. hehe.. Sens å är jag lite orolig för om det inte går så bra, då kanske jag blir ännu mer deppigare.. Hm inte lätt det här.. hehe..
*hoppas*
