Kan en familj verkligen överleva ekonomiskt om en är hemmafru/hemmaförälder? Förr gick det, men idag???

Ja det beror ju helt på vad man klassar som belöning.

Jag går gärna i den sk "kvinnofällan" eftersom jag prioriterar mina ungar framför en karriär där jag ska tjäna massor med pengar. Hellre fattig men lycklig och nöjd med vad jag gjort än rik och bitter.

För övrigt kommer min man gå i en mansfälla också eftersom han är hemma mycket han med.

Ja självklart vill man ge sitt barn båda delarna om man kan, jag ger också mina ungar båda delarna :)
Jag tycker också att det är klokt att båda parter går ner i arbetstid och att barnet kanske går några timmar på dagis från 2-3 års ålder om behovet finns.

Men att sätta små barn (nästan bebisar!) på dagis heltid för att man ska ha råd med en alltför dyr livsstil är vansinne. Och tyvärr gör många människor så i dagens samhälle. En 3 åring bryr sig inte om semestern sker i husvagn på öland eller på lyxhotell i thailand.

Och många som säger att de inte kan vara hemma med sina barn pga ekonomin har helt enkelt dragit på sig för stora utgifter.

Ha, ha nu kommer de där vanliga kommentarerna. Man måste nog ha varit hemmaförälder på allvar för att förstå verkligheten. Ja barn bråkar men då finns man där och vägleder dem och lär dem att samspela socialt. DET är en del av föräldrarollen. Och klarar man inte att hantera sina barn när de är små utan tror att det är enklare att lämna bort dem (och så får de inte sova på dagis för då däckar de inte direkt efter middagen) och få hem dem aptrötta efter 10-11 timmar, för de orkar de/hinner de inte bråka innan de ska sova, så ska man också veta att klarar man inte sina små barn..... hur ska man klara sina tonåringar.

Småbarnsåren så övar man upp till föräldraskap och knyter an till sina barn, det underlättare hela resan med barnen. Och barn som är hemma sitter inte i ett hörn medan mamman/pappan städar. Hemmaföräldrarna satsar hårt på att göra saker med sina barn och försöker aktivt hitta andra barn som är hemma, går till öppna förskolan, letar rätt på lekis eller kyrkis, barndans och bjuder hem andra barn.

www.hemmaforaldrar.se/bygg_din_hemmatillvaro....

Jag är själv en ganska social människa och trivs med att umgås med andra mammor och deras barn under dagarna oavsett om vi myser hemma hos någon av oss eller åker till en djurpark eller så men jag kan förstås förstå att inte alla skulle tycka om den livsstilen. Dessutom har vi lärt känna så många familjer sedan jag valde att vara hemmamamma att vi måste gå på barnkalas flera gånger i månaden. Trivs man inte med att hitta på aktiviteter med andra familjer är förstås inte hemmamammalivet någon höjdare.

Jag ser ingen större skillnad på barnens fritidsaktiviteter på kvällstid där vi bor oavsett om deras mammor är hemma eller inte. De verkar alla ha någon aktivitet nästan varenda kväll. Inte heller har jag sett att någon av hemmamammornas barn har sämre kläder eller färre prylar än andra men du kanske har en annan erfarenhet av de hemmamammor som du umgås med?

Det är klart att jag och de andra hemmamammorna i vårt område har förmånen att ha en hysfad ekonomi men särskilt rika skulle jag inte säga att vi är. Vi har bara valt bort en del lyx som att inte äta ute lika ofta, vi bor längre från storstan och vi går inte ut på krogen mer än ett par gånger i månaden nuförtiden.

Av de skiljmässor som har hänt i min umgängeskrets har hemmamammorna klarat sig bra, det är klart att de har varit tvugna att börja jobba igen men det är väl inte hela världen. Jag berättade om en av dem i en tidigare post och jag kan berätta om en annan vän som hade varit hemma i 20 år när de skiljde sig men som startade upp en egen firma i modebranschen och tjänar riktigt bra nu. 

Angående pensionen så är det inget problem. Den som jobbar kan skriva över en del av pensionen på den andre parten. Problemet löst.

Ni som tycker att det är så självklart att vara hemmamamma - hade det lika gärna kunnat vara er man som var hemma i flera år medan ni tokjobbade?

Jag kommer aldrig att vara hemmamamma. Jag tror verkligen att mina barn vinner på att ha en intellektuellt stimulerad förälder (jag är forskare och känner att jag utvecklas massor som person av mitt arbete och de samarbeten och resor som de medför). Jag tror också att det finns en risk för en olustig beroendeställning om den ena parten står för stålarna. Det är ju den personen som har bäst förhandlingsläge, alltid. Är det inte ganska mycket press på förvärvsarbetaren dessutom?